Rubriken kanske skrämmer er. Eller så finner ni den lite rolig. Jag vet inte, det är faktiskt mycket lite jag VET just nu. Rubriken var menad som lite underhållande sådär, men nu när jag tänker efter är den inte ett dugg jävla rolig. Inget av det här är kul, och jag känner att jag måste få skriva av mig.
Idag har det gått exakt nio dagar sen jag fick veta att jag är gravid. Med barn. Ett litet embryo som växer i min mage. Det känns overkligt och så himla häftigt. Att ett litet liv, som är till hälften mig och hälften killen jag älskar, håller på att ta plats inuti min mage. Den känslan gör mig glad.
Jag har redan varit på SöS och fått titta på ultraljud, och jag lovar er, hela ens uppfattning förändras när man blir gravid. Det går inte att förklara… Det har en liten kropp, ett litet hjärta, tungan håller på att utvecklas och det blir så overkligt verkligt.
Men, jag är inte redo att bli mamma. Herregud, inte ens fyllt arton år, bor hemma, går tvåan på gymnasiet, jag är ju själv ett barn… Och jag kommer inte att föda det. Men det är faktiskt inte så jäkla enkelt.
Jag har alltid varit väldigt säker på min sak, när det gäller graviditet i ung ålder osv. Som jag skrev innan satte jag dessutom in en P-stav för c. 1,5 månader sedan, och därför tog det så lång tid för mig att förstå att jag var gravid. Större bröst och ingen mens ”tackade” jag P-staven för.
Jag har själv aldrig varit särskilt intresserad av barn, jag är och har alltid varit förväntansfull, spänd och taggad på livet och allt vad det har att erbjuda. Jag har målat upp en bild av en framtid där karriär, resor och vänner kommer först. Barn har alltid varit en självklarhet, men något jag velat ha senare i livet, när hela den där andra biten med resor, karriär och att upptäcka och lära känna sig själv är iallafall något påbörjad. Jag och min pojkvän har pratat om det här tidigare, och jag har varit så säker på min sak, blir jag gravid är det väl ”bara att ta ett piller”.
Jag har reflekterat över, inte förstått mig på, och misstyckt med ungdomar och som jag anser fortfarande själva är barn, som valt att föda i tidig ålder. Det finns ett flertal bloggare som ni säkert är bekanta med, som fått barn i mycket yngre ålder än vad jag ens är nu. Jag har haft svårt att förstå deras och föräldrarnas resonemang, tyckt att det varit nästintill oansvarigt och respektlöst, fel mot barnet, och även fel mot farföräldrarna till barnet som får bli ”föräldrar” all over again.
Denna bild har kanske inte helt och radikalt förändrats, men förståelsen för unga mammor har ökat något otroligt. Mammor i allmänhet faktiskt.
Livet för mig just nu känns kaotiskt. Jag är ständigt illamående, ständigt ont i magen, jag är så fruktansvärt jäkla känslig att det är skrattretande. Började storböla på lektionen idag för att min lärare glömt ge mig en kommentar, som feedback på ett prov…
Jag är ostabil, osäker och mår rätt ut sagt skit. Det har hänt så jäkla mycket på senaste tiden och jag behövde inte det här just nu… Det värsta av allt är att det är JAG som måste fatta ett beslut. Mitt i allt kaos, i mitt förvirrade liv och min helt förvirrade hjärna, är det MITT ansvar som kommer att påverka så många människors liv, för att inte tala om mitt. Jag vet verkligen inte hur jag känner, vad jag känner, och jag önskar bara att någon kunde komma och tala om för mig vad jag ska göra, hur jag ska gå till väga för att allt ska kännas bra. I´m totally clueless. Ni kanske märker hur jag velar texten igenom. Så ser det ut i min hjärna just nu. Jag vet inte.
– Sanna
