Jag är ju extremt dålig på att vara social med vännerna så ibland tar jag ett ORDENTLIGT krafttag.
Som igår när jag och vännen och kollegan Dennis Bröchner bestämde oss för att först gå på East och äta deras FANTASTISKA asiatiska soppa för att sedan gå vidare till Biograf Park för att se Finest förhandsvisning av 21 Jump street.
Dennis frågade mig innan vi satte oss ner på East när filmen började och jag sade utan att tveka : 22.00.
Sedan när börjar en biofilm 22.00…?
Vi åt, pratade, åt mer, pratade mer och pratade kläder LÄNGE eftersom det är ett favoritämne.
Oss emellan: Jag VET att Dennis en dag kommer att bli en av Sveriges främsta stylister och jag umgås med honom bara för att kunna dra nytta av honom den dag han blir bjuden på alla galapremiärer runtom i världen.
Men, säg det inte till honom för guds skull.
Han kan bli mallig.
När klockan var 21.00 var vi inne på kaffet och jag tittade av en slump i min kalender och såg en anteckning längst ner på dagens sida; 21 Jump street, 21.00.
Jag: Filmen börjar nu.
Dennis: Nu?
Jag: Ja.
Dennis: Jag måste på toa.
Jag: Nej, det måste du inte.
Dennis: Vi måste betala notan.
Jag: Nej, vi springer.
Det är inte likt mig att föreslå springnota så jag inser så här i efterhand att jag måste ha blivit mer chockad än stressad.
Sedan skedde allt som i en dröm:
Diamond Dogs flög i slow motion över Stureplan och landade framför biograf Park och jag såg som i ett dis på avstånd att det var helt dött utanför.
Inte så konstigt med tanke på att klockan var 21.09.
Som i en dröm uppenbarade sig plötsligt Finest chefredaktör Alex Erwik och Finest superduktiga fotograf Karina Ljungdahl.
Jag: Hej, vi är lite sena…
Alex: (Frustande skratt)
Karina: Ska vi ta ett kort?
Dennis: Nej, vi hinn…
Jag: Absolut.
(Resultatet syns nedan)
Alex och Karina försvann och jag och Dennis upptäckte att biografens alla dörrar var låsta.
Vi dunkar på glasrutorna och till slut kommer en vaktmästare som sävligt öppnar dörren.
Vaktmästaren: (Slött) Filmen har redan börjat.
Jag: (Muttrar) Nä, lägg av…
Vaktmästaren: (Lika slött) Det har ändå inte hänt något än så det gör inget att ni är sena…
Jag: (Muttrar) Och senare lär vi bli om du inte slutar prata…
Vi springer in och Dennis ska prompt ha popcorn och dessutom känner jag att jag bara MÅSTE gå på toaletten.
21.23 är vi beredda att smyga in i salongen med en säck popcorn, cola och extremt mycket fniss i kroppen och upptäcker då att även dörrarna in till salongen är låsta.
Jag börjar misstänka att vi är med Dolda kameran och att Renée strax ska kliva fram och säga; Ledsen, men salongen är egentligen tom och ni är med i Dolda kameran.
Personalen bakom godisdisken instruerar oss hur man öppnar dörrarna och till slut lyckas vi få upp dem och ramlar in i salongen varpå hela biopubliken vänder sig om.
Jag: (Väser) Titta på filmen…
Vi smyger in på närmaste bänkrad.
Dennis: (Viskande) Ursäkta, förlåt, ursäkta, förlåt, ursäkta, förlåt…
Peter: (Viskande) Ursäkta, förlåt, ursäkta, förlåt, ursäkta, förlåt..
Vi sätter oss ner och jag sliter bort ett papper på sitsen.
Vi skrattar oss blå åt det som är kvar av filmen och när vi går ut efteråt så ser jag att på lappen jag slet bort stod det: Reserverat för Disney.
Sorry Disney… kommer man inte i tid så får man skylla sig själv…
