Jag blir faktiskt rent ut sagt lite besviken på folk ibland. Förut när jag inte jobbade på ett ”vanligt” jobb överhuvudtaget. 
Blev jag VÄLDIGT ofta bemött med saker som- Emma du måste förstå hur verkligheten fungerar, man måste ha ett sju till fyra jobb för att klara sig, ska du leva på bloggen?  BLA BLA BLA BLA. Orkar inte ens lyssna.  

Tycker det är tråkigt att folk begränsar sig själva i så tidig ålder. Och att folk försöker begränsa andra. Varför? Bara för att man lärt sig att det ska vara på ett speciellt sätt? För att ens föräldrar sagt ”det ska vara på detta vis”?  Då är det så det ska vara? Man har verkligen såååå mycket olika möjligheter, chanser och olika vägar att gå. Mer än vad man kanske tror. Man tänker lite för mycket innanför sin comfortzone. 

Jag kan välja att jobba fyra till sju fem dagar i veckan. Tjäna en bra lön, betala samma räkningar varje månad. Ta mina 5 veckors semester om året. Absolut. Men om jag inte vill leva så? Lever inte jag i verkligenheten då?? 

Jag har iallafall bestämt mig för hur jag vill leva mitt liv. Och kommer kämpa för att det ska bli så. Låter klyshigt. Men livet är faktiskt för kort för att inte göra det bästa av det. Vill ha ett roligt liv, jobba med något jag verkligen brinner för, kunna resa runt i världen, bo på olika platser, skaffa mig olika utbildningar, träffa massa olika människor. Ja. Leva livet helt enkelt. För jag skapar min egen verklighet. Vilket alla kan göra! Du, du,du och du! PÖSS