Att kunna gå själv, det är något jag tagit för givet hela mitt liv. Ända tills jag fick reda på Mårten i min hjärna och riskerna det medförde att försöka ta bort delar av honom. Då vaknade jag och insåg vilken tur och lyx jag haft. Att kunna gå. Det var då, 2011, och läkarna berättade om riskerna för förlamning. Det tjatades om det redan vid biopsin (provtagningen). Att bara ta reda på vilken slags tumör jag har var otroligt riskfyllt. Ett ingrepp i hjärnan är alltid en otrolig risk. Men de har ju också blivit fantastiskt duktiga på det. Det går framåt som tur är, ändå blir jag ibland rädd när jag tänker på hur lång tid det tar att få fram nya metoder och behandlingar. Tanken ”hinner jag?”, ”kommer jag hinna leva?” dyker upp, men jag tvingar mig själv att slå bort den lika snabbt som den kom.
Bredvid mig ligger pälsbollen och snarkar i soffan. Hon smälter in i filtens färg men hennes drömmar avslöjar att hon ligger där. Benen är helt klart ute och springer på något i den dröm hon är i. Själv funderar jag på mina ben. För 3 månader sen kunde jag knappt gå själv. Då var det gåstol som gällde och det var en långsam och vinglig Emma som var uppe och provade sig fram. Vänstersidan var som bortkopplad i känseln och jag hade ingen aning var jag hade den. Många gånger glömde jag av armen och sköt igen toalettdörren med armen kvar i kläm. Det är så konstigt, att glömma en kroppsdel. Jag ser den, men ändå inte. Det är som att det är någon annans. Och då, på sjukhuset gick allt otroligt långsamt.
Att ta sig ur sängen var en kamp. Att duscha gjorde mig tvärslut, trots att jag satt på duschstol. Att stå på tårna, något så enkelt men som krävde och fortfarande kräver mycket fokus och koncentration. Att titta på mina händer och inte känna igen den ena. Är den verkligen min?
Foto: Caroline Broberg.
Jag kan idag gå rätt så stadigt utan gåstol. Förlamningen som kom och gick i början har lagt sig. Jag har tränat upp det mesta av skadorna i vänstersidan, men har fortfarande svagheter och rubbningar, som till exempel balansen. Jag svajar värre än en trädtopp i den vildaste storm. Mina problem syns inte längre. Inte om man inte vet, inte om man inte kollar noga. Jag tar lång tid på mig, men få förstår varför. Skynda på tycker kanske vissa, men det går inte. När kroppen har balansrubbningar, nedsatt rörelse eller när du inte vet var du har dina lemmar, ja då tar det längre tid. Svårare än så är det inte. Att skynda gör bara att kroppen låser sig ännu mer, och det, det är något som är rätt värdelöst. Jag känner mig värre än både Skalman, Ior och sengångaren Sid.
Emma
