Jag funderar lite och har en liten teori. Jo såhär är det, under graviditeten hade jag svårt att njuta, att längta…Jag tror dels det berodde på 1.) Det var inte planerat, jag hade liksom inte längtat efter att bli gravid och vi hade inte försökt. 2.) jag hade svårt att fatta att det liksom var en bebis i magen. Sa hela tiden” ja vi får se vad som kommer ut”..när någon frågade om något.

Sen tiden efter kunde jag inte heller njuta riktigt av Eiras första månader, jag var i chock och allt var lite kaos. Det tror jag beror på att jag var sååå fokuserad endast på förlossningen. Vi pratade knappt om hur det skulle bli efter. Vad man kunde förvänta sig. Sen 2) amningen var jobbig och den där jäkla bomullsincidenten.

Jag kanske är helt ute och cyklar, men tror faktiskt att jag kommer njuta mer vid andra graviditeten. Eller rättare sagt VÅGA njuta mer. Då vet jag liksom att allt är normalt (oftast). Att det KOMMER komma en bebis. Alla känslor man får för bebisen, KÄRLEKEN! Och sen är man beredd på hur det är efter. Bebisen kan skrika i timmar, den kan ha ont i magen. Blöjor kan läcka..Den kan vara vaken i timmar. Osv osv. Hänger ni med?

Hur skiljde det sig för er?

Åh jag hoppas att jag får uppleva detta igen.