Innan jag träffade Jakob var jag en tjej som trivdes bäst med att vara ensam. Eller alltså inte alltid, men livet bestod av träning, hänga med kompisar 24/7 och sen vara ensam. När jag hade pojkvänner innan har jag aldrig klarat av att vara med personen i längre etapper. Efter någon dag kliar det i kroppen och jag vill bara vara ENSAM. Men sen kom Jakob och jag fick inte nog av honom. Kände mig alltid gladast när jag var med honom, och så är det faktiskt fortfarande. Dom veckorna han låg inne på sjukhus mådde jag otroligt dåligt och det kändes som att en del av mig hade tappats bort.

Sen kommer det såklart dagar och stunder där man tänker: vad i helvete…? För visst vissa saker blir jag galen på. Exempel:

-när han ställer in näst intill tomma paket i kylen. But why?!!!

-när han ringer från jobbet. Alltså när han kör HEM och vi ses om tjugo min..hatar att prata i telefon. Varför inte bara vänta?

-hans extremt dåliga kommunikationsförmåga. Blir alltid missförstånd och fel tolkningar. Har typ 100 exempel på detta.

-när han lagar mat. Alltså han lagar himmelskt god mat, MEN det ser ut som ett krig efter han har lagat en middag.

….jag VET att han har lite grejer han stör sig på hos mig, mitt temperament är en av alla saker. Men dom goda egenskaper väger så klart upp!:)

vad stör ni er hos er partner?! Bikta er här! Kräk ut det ba!