Ni vet en sådan där när man slänger av sig ringen och tänker ”nej nu är jag nog SINGEL istället”… 

Det KAN ha och göra med mitt humör är svajigt nu av olika anledningar, men..Ändå tycker jag det var lite befogat. Det ÖÖÖÖSregnade utanför, och utan att nämna några namn, men han börjar på J och bor i samma lägenhet som mig hade ju tagit bilen. Vi har en bil alltså, och tänkte att han kunde kanske hämtat oss. Det kunde han inte. Så vi gick i ÖSREGN. Allt var blött och Eira är inne i en härligt 1,5 års fas vilket betyder att hon slänger sig bakåt i ren ilska och blir okontaktbar i 5 minuter. Vilket hon gjorde. I en vattenpöl. När jag kom in var det några sekunder från att jag började gråta framför Eiras förskolelärare. Som tur var var jag redan blöt. För annars hade de nog trott jag totalt tappat det, igår stod jag och dansade och idag står jag och lipar.

Snälla. Säg att det går över. Inte regnet alltså, det förstår jag ju slutar..men Eiras trots. Vad gör man? Jag försöker vara pedagogisk och säga med min allra ljuuuvaste stämma ”Jag förstår att du är arg Eira, det är okej att vara arg.” men innerst inne går tankarna åt att jag vill slänga mig jämte henne och vara lika trotsig.

Hon ser ändå FAB ut i sin solklänning. DET får man ändå ge henne..