Borta är stunderna då han kommer springande glatt mot mig när jag kommer till förskolan för att hämta.  Numera faller han i gråt och desperation så fort han ser mig. Utbrister skrikande ” neeeeeeej!  Jag vill inte gå hem! Gå härifrån!  Jag vill inte! ”.

Det är såklart ett gott betyg att han trivs på förskolan men att få denna reaktion varenda dag är mindre kul. Dessutom tar hämtningen längre tid och det tar mer kraft och energi.  Han skriker hela vägen från avdelningen till hallen, under påklädning och till sist hallen. Väl ute på gården lugnar han ner sig tack och lov.

Jag saknar den glada Morris som möter en med en kram!