Jag kämpar på med min löpträning inför Rosa Bandet Loppet den 24 september. När jag började min träning var det augusti och det kändes som år och dar tills det är dags. Nu är vi plötsligt inne i september och jag börjar bli lite smått stressad. I synnerhet då jag bara hann med ETT löppass förra veckan. Det var i lördags jag något motvilligt tvingade ut mig (trots huvudvärk, lite ont i halsen och känningar av träningsvärk) på ett långpass. Jag ville ut men jag kände mig inte i fysiskt form. Jag har kämpat med trötthet, energilöshet och smått förkyld senaste veckan. Men nånstanns får det vara nog,känner jag. Så jag begav mig ut. Tog en lång vända för jag måste komma upp i en mil snart. Och väl hemma igen hade jag sprungit 8,4 kilometer. Inte pjåkigt!

Det var segt. Mycket segt. Framför allt bar inte benen mig. De kändes som tegelstenar – antagligen känningar efter den KOLOSALA träningsvärken jag hade sedan tidigare i veckan. Nu fick jag verkligen kämpa och använda mitt pannben. KÄÄÄÄÄÄMPA!!!!!

Jag tog mig runt och väl där och då kände jag mig oerhört stolt över mig själv. Sluttiden blev trots allt inte så pjåkig alls. Trots att jag var tvungen att gå ett par gånger.

Nu känner jag ändå att jag ska klara av detta. Att springa en mil ligger inte långt borta. Och jag måste definitivt komma upp i en mil nu och börja nöta det. Nu blir det bara kondition fram till loppet!