Känner mig rätt slut och uppgiven som vanligt efter kontakt med sjukvården… måste ta mig i kragen och kontakta Vidarkliniken istället. Se om de har lite annat ”hokuspokus” som kan hjälpa Meja när inget annat funkat. 

Hon mår bättre med ”magsjukan” men fått lite feber istället. Tror proverna visar bättre resultat imorrn iaf.

Men nefro ringer och skjuter upp hennes iohexolclearance (njurfunktionstest) till i höst pga resursbrist… Det är inget akut eftersom det inte syns på vanliga prover (vilket det aldrig gjort på Meja). Jaja, farbror doktor vet bäst och finns det inte personal så finns det inte.

Och jag förstår att nefro inte tycker hennes mående har med njurarna att göra. Ingen tycker nåt om hennes mående och ingen gör nåt. Ändå är hon hemma 2-3 dagar i veckan. Hon börjar i 3:an i höst, hur länge ska hon missa halva skoltiden? Hela livet eller??? 

Och nu när jag är hemma och faktiskt vabar på riktigt bubblar ilskan upp inom mig och tröttheten, uppgivenheten.

Hur länge ska man bara acceptera och gilla läget och vänta på att det kanske blir bättre med tiden? Utan att göra något. Vänta på att för varje mm hon växer så kanske hon blir piggare, bättre, slipper smärta och feber.

Snart har det gått 3 år sedan hon blev färdigbehandlad. Och hon överlevde mot alla odds. Men jag önskar henne så mycket mer! ❤️