Hej , jag heter Sofia och jag har en missad förlossningsskada som sjukvården nonchalerade / missade i 3 månader . Här får ni höra min historia .

Jag hade hört att efter förlossningen kunde man ha väldigt ont , det kunde svida när man kissade och man skulle förmodligen ha träningsvärk i hela kroppen .

Gravid i vecka 38.

Jag upplevde ingenting av det här , jag var såklart nervös första gången jag skulle duscha , första gången jag skulle kissa , första gången jag skulle torka mig . Det är väl alla?! Det gjorde dock inte särskilt ont , det varken sved , drog eller värkte . Jag kände mig relativt som vanligt . Jag tog min första barnvagnspromenad redan andra dagen hemma , mina gravidkilon var som bortblåsta efter bara 6 dagar .

Magen 6 dagar efter förlossningen.

Första månaden flöt på bra , jag tog mina promenader och jag gjorde mina knipövningar , precis som man fick höra att man skulle .

I takt med detta började jag dock få ont och det kändes inte alls bra , jag ringde till kvinnokliniken på US i Linköping som lät mig komma på en kontroll .

Här konstaterades att allt såg fint ut , den bristning jag fått där jag fick sy tre stygn hade läkt jätte fint . Det kunde bara vara så att man hade lite ont efter förlossningen .

Det lät ju egentligen ganska förståeligt , det har ändå kommit ut en hel bebis så jag fortsatte med mina knip som dem sa att jag skulle . Blev det akut värre innan återkontrollen fick jag ringa igen , men annars avvakta .

Milton några dagar gammal.

Bättre blev det absolut inte och en återhämtning ska gå framåt , inte bakåt så jag lyfte på luren ytterligare tre gånger för att varje gång få bekräftat att allt såg så fint ut så och knipa det gjorde jag riktigt bra !

Nu hade jag hunnit träffa en överläkare och två specialister varpå alla bedyrade hur normalt det var att ha ont .

När det äntligen var dags för min efterkontroll hade jag sett till att få träffa en läkare istället för en vanlig barnmorska , då jag bara fick ondare och ondare . Jag ifrågasatte och bad henne göra en noggrann kontroll så att inga muskler var skadade varpå hon sa att ”hade muskler varit skadade hade barnmorskan på förlossningen sett det och åtgärdat det då” så det fanns ingen som helst möjlighet att hennes kollegor kunnat missa en sådan sak . Enligt henne hade jag en av dem bästa återhämtningar hon sett och det syntes inte ens att jag fött barn men någon förklaring till att jag hade ont kunde hon inte hitta . Det viktiga verkade vara att jag kunde hålla tätt men att jag hade ont det spelade ingen roll .

Här började det bli riktigt psykiskt jobbigt att hela tiden bli misstrodd , även personer i min närhet började misstro mig och till viss del även jag själv .

”Skulle det kanske vara så här att föda barn ? Kanske var det helt normalt , kanske var det bara jag som överreagerade och kände efter för mycket ?”

Jag lät det gå ett antal veckor , fortsatte göra mina knipövningar och försökte att ha den inställningen att det här var helt normalt . Det gör ont att föda barn och det gör ont efteråt !

Strax under två månader. Sötnos!

Jag började ventilera med andra som fött barn , frågade hur lång tid det tog för dem att känna sig normala igen och här började jag verkligen förstå att någonting var fel . Jag hade ju inte riktigt vågat prata med någon om det , det är ju trots allt en ganska jobbig sak att prata om .

Jag sökte vård igen och igen och igen . Träffade ytterligare två specialister och en överläkare som bedyrade att hon minsann är den ärligaste man kan tänka sig och hon skulle säga precis som det var . Tydligen så var jag även enligt henne i det bättre slaget , det syntes knappt att jag fött barn och några muskler var definitivt inte trasiga för hon fick till och med använda dem intstrument som är till för dem som inte fött barn . Mina besvär diagnostiserade hon som psykologiska och jag fick helt enkelt sluta att tänka på det , lite förändringar fick alla som fött barn räkna med och ont kunde det göra länge !

”Jaha tänkte jag , så detta ÄR alltså fullt normalt , alla HAR alltså ont så här långt efter . Ja , då är det nog bara jag som är alldeles för känslig .”

Dock försvann dem tankarna så fort jag kom hem och fick smälta mitt senaste besök . Jag kände att jag är inte beredd att ta det här och jag vägrar tro att det är normalt . Jag skrev därför ett brev till kliniken där jag krävde att få träffa ytterligare en specialist , jag vägrade att acceptera det faktum att dem sa att allting ser bra ut men inte kan ge mig en anledning till att jag har ont , jag vägrade bli hemskickad ytterligare en gång utan förklaring .

Detta brev gav verkan och jag fick träffa en otroligt ödmjuk , sympatisk och trevlig människa . Hon bekräftade på bara någon minut att jag har en missad förlossningsskada . Mina muskler är trasiga och detta har alltså 10 st gynekologer av olika kompetenser missat under 3 månaders tid . 

Anledningen till att jag haft så ont är förmodligen just KNIPÖVNINGARNA jag blivit ordinerad vid varje besök , detta pga att dem muskler som faktiskt är hela har fått ta allt jobb , dem har då instället blivit otroligt spända och gjort att jag bara fått ondare och ondare . Jag har även haft problem med mitt bäcken som har knakat och känts väldigt instabilt och även detta har en förklaring i att dem muskler som faktiskt är hela har arbetat snett för att kompensera dem trasiga .

Sedan detta konstaterades i november har jag gått och väntat på en ytterligare undersökning med ny teknik , så kallat 3D ultraljud . Detta har kliniken i Linköping inte haft tidigare utan kommer  att få nu i februari och det var det samtalet jag fick häromdagen , så äntligen har jag en tid i slutet av februari och ska då träffa en överläkare vid namn Eva Uustal . Ni kanske har hört talas om henne , det är hon som har startat bristningsregistret och hon är även väldigt mån om och arbetar aktivt med att skador inte ska missas vid förlossningen .

Jag har turen i oturen att hon arbetar just i Linköping och att jag framöver kommer att bli opererad av just henne som är en väldigt kompetent och erfaren läkare . Visst är jag otroligt nervös över att opereras , men samtidigt känner jag en lättnad och förhoppning över att allt ska bli bra .

Nu har jag faktiskt inte speciellt ont längre , eftersom att jag nu dragit ner något otroligt på knipövningarna , jag känner mig i stort sett besvärsfri så när som på att höften knakar ibland . Trots det vill jag ändå ta den här operationen för att återställa anatomin för att slippa följdbesvär på äldre dagar .

Premiärturen i bärselen

Tyvärr missas otroligt mycket muskelskador idag , var och varannan kvinna har dem , många vet inte om det och märker heller inte av det förrän dem blir äldre och dem kompenserande musklerna inte längre orkar med , medan andra blir bortviftade av sjukvården som att allt är normalt . Faktum är att jag faktiskt har två nära vänner som också upplever och har upplevt detta , vilka har kontaktat sjukvården efter att jag uppmanat dem att stå på sig .

Jag har länge funderat på om jag verkligen vågar berätta om det här , för som jag skrev tidigare så är det ett känsligt ämne . Jag har dock beslutat mig för att jag ska inte skämmas och jag skäms faktiskt inte det minsta . Det är helt och hållet sjukvården som ska skämmas , dels för att skadan missades från första början men även för den eftervård jag fått , som har varit under all kritik !

Det är helt okej att en barnmorska i det akuta skedet kan missa en sån här skada , jag har verkligen förståelse för att det kan vara svårt att se direkt efter en förlossning . Men att så många läkare efteråt har missat det , trots ultraljudskontroller och upprepade besök är absolut INTE OKEJ !

Upplever du problem efter din förlossning , ta inte att allt är normalt om du inte får en god förklaring till dina besvär . Skäms inte för att söka vård upprepade gånger , det är din kropp och du känner den bäst av alla !

Har du frågor till mig , vill ha tips om bra läkare eller annat så kommentera i min blogg eller mejla mig (mailadress och bloggadress hittar du längst ner i detta gästinlägg) . Jag kommer självklart fortsätta att uppdatera er och jag har absolut inga problem att svara på dina frågor , dessa misstag behöver komma fram . Berättar vi inte om dem , så kommer heller inte sjukvården bli medveten om att dem finns och då kommer fler att drabbas .

Jag hoppas att jag , genom att berätta kan hjälpa åtminstone någon och föra utvecklingen framåt . Jag hoppas innerligt , av hela mitt hjärta , att DU inte drabbas men gör du det , ge dig inte utan kamp !

Är du intresserad av att fortsätta följa mig är du välkommen att kika in hos mig på : www.missjarl.com

För kontakt vid eventuella frågor: sofia@missjarl.com