Nu är det nära! I morgon klockan 08:00 åker jag mot flygplatsen, sedan väntar en dag i Uppsala tillsammans med mamma. Vi ska checka in på patienthotellet och förhoppningsvis hinner vi med en sväng på stan. Shopping och god mat.

Denna bild är från maj -16, då skulle Akademiska göra sitt andra lagningsförsök.

Adam stannar hemma med Selma. Hon blir väldigt orolig när jag är borta och därför känns det bäst att han stannar så hon får trygghet i att pappa är hemma och även får trygghet i att faktiskt bo hemma i sitt eget hus. Hon är så stor nu att hon förstår att något är på gång. Vi har valt att berätta att jag ska till doktorn i Uppsala och att det blir lite annorlunda när jag kommer hem igen. Hon minns hur det brukar vara, att jag inte får bära något, att jag har ont och att jag sover mycket.

Mitt lilla hjärtegull. Jag önskar så att du slapp oroa dig för mig ❤️

Det är så svårt att veta om man ska säga något eller ej, om vi kanske borde låssas att jag ska på utbildning eller något sådant. Jag vet faktiskt inte vad som är bäst för henne. Att låta henne vara lyckligt ovetande eftersom hon blir orolig och ”mammasjuk” eller om det är lika bra att vara ärlig. Svår balansgång är det allt. Jag vet att hon har separationsångest sedan mina tidigare sjukhusbesök. Jag vill vara ärlig, jag vill att hon ska veta att jag blir borta några dagar (men att jag snart är hemma igen), att jag ska träffa doktorn och att jag kommer ha ont när jag kommer hem. Då blir det inte en chock för henne när jag väl är hemma igen.

Men, hur jag än vrider och vänder på allt kommer jag inte fram till vad som egentligen är rätt…