Hej! Hur mår ni?
Själv har jag varit ledig och ätit god mat, tagit hand om hundar, lägenheten och pappersarbete. Ärligt talat så är jag deprimerad efter pappas död. Jag har hamnat i en ond cirkel och vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur den? Mina antidepressiva hjälper inte de svåra ångestanfallen från att komma när jag minst anar det. Suck. Det har faktiskt blivit ett stort problem och jag fixar inte min vardag som innan. Vissa dagar fungerar det, men inte majoriteten av dem.
Förra veckan skulle vi egentligen åkt och filmat för dokumentärfilmen Rövardotter som kommer ut på SVT i september.
Vi skulle först filmat på Rosenkullen (ni vet det hemska behandlingshemmet jag hamnade på som 13 åring, för unga flickor i Munkedal, som senare stängdes efter vidriga levnadsförhållanden, som även är med i min bok) – denna plats blev senare ett asylboende som till stora delar brändes upp förra året. Alltså besöka ett bränt hem jag bott på och sprida ut pappa som bränt upp sig själv.
Jag skulle spridit ut hans aska efter besöket på Rosenkullen. För mig är det helt sjukt att tänka på. Nästan skrattretande och två otroligt jobbiga saker.
Dessutom skulle jag och Ola sprida ut honom helt ensamma, på samma ställe som jag spred ut Jacks aska för 9 år sedan. Sedan hörde min älskade lillebror av sig och ville följa med. Det är jag mycket tacksam över. Då grät jag hela natten över tacksamhet att pappa iallafall skulle ha två barn från familjen vid sin begravning.
Jag har en fråga till alla som har flera barn. Skulle ni vilja att bara ert ena barn var den enda person som kom på er begravning?
Många människor som fjäskat och varit vänner med min far igenom åren skulle aldrig få för sig att dyka upp. Det smärtar mig och jag tycker så himla synd om pappa.
Livet är hårt, jobbigt, smärtsamt men man väljer själv om man vill lida eller kämpa. Men om man inte har mycket kraft kvar då? Jag är inte van vid att se mig själv såhär. Jag blir rädd för mig själv.
Jag vill inte ha någon sympati utan bara vara ärlig med mina problem. I dagens läge ska man inte skämmas för mentala problem eller livskriser. Eller hur?
Det skrattretande i detta är att hela mitt blogginlägg kommer att ses av andra som om jag bara vill ha uppmärksamhet. Ha en fin måndag!
