Igår gick jag emot vad mitt hjärta säger och lät hjärnan bestämma. Det är någonting som jag har varit orolig för att jag ska bli tvungen till ända sedan vi träffades. Ja, tjejen som jag varit av och på med nu i cirka ett års tid. Vi har haft våra ups and downs med jämna mellanrum. Ena månaden hördes vi knappt av trots att vi båda två innerst inne visste att det enda vi egentligen ville var att vara runt omkring varann, så gärna. I nästa så var vi alldeles förälskade.
Vissa perioder var vi ifrån varandra längre än så till och med. Vi båda är så envisa, så passionerade och så säkra på vår egen sak att det bara blev som en atombomb som smällde av emellanåt.. Och det var då vi inte hördes av igen förrän någon av oss la stoltheten åt sidan och lyssnade på hjärtat igen. Hon var inte alls den typen av tjej, till utseendet, som jag vanligtvis attraheras av men wow vad våra insidor klickade. Jag har aldrig haft en liknande relation med en tjej förut som jag har, eller numer hade med henne. Redan från första början så förklarade jag för henne att jag inte skulle vara redo att ge mig in i ett förhållande då det senaste ruinerade mig totalt. Såhär resonerade jag också för att jag ville investera i mig själv, satsa på karriären och efterhand också förvalta den språngbräda som jag nu fått och kommer att få i ännu större utsträckning utav Paradise Hotel. Jag känner ändå att jag givit henne så goda förutsättningar jag bara kunnat för att hon skulle ha chansen att ”rädda sig själv” från så mycket hjärtesorg som möjligt, men som så många av er säkert har fått erfara så kan man bara inte styra över känslorna till sist, hur gärna man än vill.
Orden som ekat i mitt huvud det senaste dygnet som jag har försökt få ihop det här blogginlägget har varit ”Gjorde jag rätt beslut?”, ”Är detta verkligen vad som är bäst för oss men även mig själv just nu?”, ”Har jag gjort mitt livs misstag som jag kommer att få ångra så hårt?”. Det är så jävla svårt att veta vart man ska börja, och det äter upp mig inifrån ju mer och ofta de där orden ekar i mitt huvud. Så svårt att veta vad man ska ta sig till.
Jag är ingen perfekt människa, långt ifrån och jag är nog än mindre enkel att var i ett förhållande med. Jag själv känner inte av vissa grejer som kanske kan uppfattas annorlunda i den andres ögon. Jag är klumpig, så klumpig emellanåt, och trots att jag alltid försöker att vara den snälla killen som jag innerst inne är så kommer saker ut fel ibland. Saker som jag inte menar.
Hon har växt på mig något så fruktansvärt sedan vi träffades, och mycket utav detta tror jag är för att hon stod ut med mitt skit och mig som person. Ibland har bägaren runnit över och det har blivit början på ett tredje världskrig, vi har skiljts åt, svalnat av på varsin sida av Stockholm och sen sammanstrålat igen på något kasst event eller en tråkig klubb. Då har slagit gnistor igen, och detta varenda gång. Hon har nästan hela tiden legat före mig i hur pass mycket vi känt för varann då jag omedvetet vägrat släppa varken in eller ut mina känslor. Som en fluga som på något konstigt vis letat sig in emellan glasskivorna i ett fönster, för att sedan vara fast för evigt och aldrig hitta ut igen. Precis så har det känts sedan den dagen, när jag satt där helt förkrossad på sängkanten i min lägenhet i Helsingborg. Jag bestämde mig för att jag inte skulle ge mig in i minsta lilla relation, knappt ens vänskap, förrän jag kände i magen, hjärnan och hjärtat att ” nu är jag redo!”. Också dök hon upp. Min plan skrek och bankade i huvudet på mig och undrade vad fan jag höll på med.
”FAN TA DIG OM DU GÅR OCH BLIR KÄR NU!! SPRING MEDANS DU KAN!!!”
Ena sekunden lyssnade jag, den andra tittade jag på henne. Jag var körd. Hur kunde jag tro att en plan, ett par ord, ett löfte till mig själv skulle kunna ta strypgrepp om mina känslor och övervinna dem?
Hon och jag diskuterade efter ett tag hur vi skulle göra, för att utåt sett så var vi ju ingenting och internt visste vi inte heller vad vi var. Vi bara tyckte om varandra sjukt mycket och började vid detta laget klicka extremt bra på alla plan. Psykiskt, fysiskt och emotionellt. Ganska snabbt så kom vi fram till att hon, precis som jag, lyssnat massvis på ett band som heter Confide när vi var yngre där vi kunde relatera till allt ifrån texter till känslor som musiken levererade. Oftast lite mörkare och tyngre texter om kärlek och livet i allmänhet. Efter hand så ville hon mer eller mindre sätta en stämpel på vad vi var, och få ett kvitto på att det var hon och bara hon för mig, vilket det var. Jag började vid det här laget känna mig smått trängd och pressad till att ta nästa steg, vilket jag inte alls var redo för egentligen. Men vi gav det ett försök efter många om och men och blev väl ett par mer eller mindre oss sins emellan. Sommaren var härlig och vi mådde bra tills vårt första riktiga break kom och vi pratade inte på en längre tid, skitjobbigt. Men som jag redan avslöjat så hittade vi tillbaka förr eller senare. Såhär höll det på under hela sensommaren, hösten och vintern.
Vi blev med tiden mer och mer kära i varann tills dagen kom då hon sa ”Jag älskar dig.”. Waow, det kom som en bomb från ovan och jag hade ingen jävla aning om hur jag skulle bete mig eller vad jag skulle säga. Jag sa inte att jag älskade henne tillbaka, för att det gjorde jag inte just då, men hon växte i mina ögon där som bara den och blev min trygghet. Den typen av trygghet som jag aldrig känt förut, inte alls i samma utsträckning iallafall. Efter detta så fick hon tillgång till mina innersta och djupaste hemligheter, känslor och min livshistoria. Jag gjorde mig helt sårbar med andra ord. Hon hade mitt hjärta i sina händer utan att riktigt veta om det tror jag. Jag tog det stora steget nyligen att bjuda med henne hem till Helsingborg för att träffa min familj och precis som jag trodde, så gjorde hon succé. Min mor är en kvinna som varit med om mycket, och är det någon som ser när folk ljuger eller är falska så är det hon. Mamma blev så förtjust i henne direkt och skrev ett sms bara någon minut efter att vi satt oss i bilen för att köra hemåt mot Stockholm. Detta var så viktigt för mig, att mina familj kände samma sak som jag. Strax efter detta så rullade den enorma PH-karusellen igång. Jag blev offentlig, fick publicitet och målinriktad som jag är så visste jag, och hon, sedan länge att allt detta skulle förvaltas till 110% korrekt. Det var ju detta som var hela meningen med min medverkan, att göra ett avtryck NU, visa vem jag är NU, vad jag vill NU. Jag blev mer och mer överväldigad kring hur mycket av min tid som detta faktiskt tar, speciellt när man verkligen vill satsa. Jag börjar känna press, att tiden inte räcker till och vips så var det söndagen den 13/2 – 2017. Dagen då allt gick upp för mig, och jag insåg att det som jag besluta mig för för över ett år sedan var det som var meningen. Att jag inte hade någon aning om att PH skulle ske var såklart inte inräknat i det hela, utan det förstärkte snarare mitt resonemang och hur jag ställde mig till karriär, mitt eget varumärke och välmående. Just nu är det meningen att jag ska vara solo, för att om jag står där om sex månader och märker att jag inte gjort allt jag kunnat för att nå dit jag vill, så kan jag bara klandra mig själv. Jag kommer att älska den här tjejen en lång tid framöver och aldrig någonsin ångra någonting som har med henne att göra. Som de säger…
If it´s meant to be, it will be.
