Höll på att ruttna av tristess då jag i förrgår fick ett sms utav Anna, Franks dotter Miras mamma, där det stod : JAG VILL GÖRA NÅT KUL!

Sagt och gjort, så igår bokade vi in oss på en liten tripp till Göteborg. Vi älskar den staden båda två så det passade ju perfekt. Kände att allt blev så himla mycket roligare nu när vi har något att se fram emot. Även fast det bara är en helg. Vad knäpp man är egentligen.

Anna är en av de viktigaste personerna i mitt liv. Vi är så himla lika och vi har också så himla roligt ihop. Hon om någon förstår ju vad jag går igenom (nej, det är inte helt enkelt att leva ihop med Frank Andersson) och fungerar både som mitt bollplank och min mentor. Hon är en klippa helt enkelt.

Hon är också min mans ex som sagt. De flesta runtomkring mig har sagt ”Men va, hur kan ni vara vänner?!” Men varför inte?? Vi kommer jättebra överens, har hur mycket som helst gemensamt, kan prata om allt och har jäkligt kul ihop. Jag förstår inte att just ex är så känsligt. Det är precis som att ex i alla former är tabu på nåt sätt. Visst, hon var kanske inte överlycklig över mig i början men de senaste åren har vi verkligen funnit varandra och jag skulle kanske säga att det är det senaste året vi blivit väldigt nära. Jag är väldigt glad att ödet (okej då, Frank) förde oss samman.

Nu ska vi iallafall åka till Göteborg ihop och göra staden osäker tillsammans. Och det ska bli så galet roligt.