Att känna sig utanför är ingenting man skojar bort egentligen. Ingenting man inte ska ta allvarligt på. Nånting som ingen någonsin ska behöva känna.
Jag har varit delaktig i att en människa jag idagsläget avgudar, fått känna så. Men jag såg verkligen inte. Jag uppfattade inte just där och då, att det var precis så som Matilda kände.
Ur mitt perspektiv (just där och då) såg situationen ut såhär:
Jag, Vanessa och Andrea klickade så jädra bra. Vi skrattade åt allt och vi hade en kemi svår att förbise både där och då, och när man nu i efterhand kollar på programmet. Det började väl egentligen när jag valde dom två till min klass under skolveckan. Vid dethär laget klickade i sin tur Matilda väldigt bra med både Ewe och Amanda som det verkade. Sen åkte Amanda ut, och Matilda och Ewe umgicks mycket, medan jag fortfarande drog mig till Andrea och Vanessa. När då även Ewelina fick åka, blev det liksom lite automatiskt 3 och 1. Och vi supersnippor höll ju ihop oavsett hur många andra tjejer som skulle komma och gå från hotellet. Det var lite ”vi mot dom”, oavsett om det var en annan, eller hundra andra där.
Jag önskar av hela mitt hjärta att jag med öppna armar välkomnat Matilda som fjärde medlemmen i Supersnipporna, men jag kan inte rätta till ett redan begått misstag.
Idag, så är jag och Matilda bra vänner. Jag vänder mig till henne med saker icke relaterade till Paradise också. Vi har spenderat timmar på att prata om vilka vi är och vart vi kommer ifrån. Hur vi är som människor. Det vi kommit fram till är att vi är ganska lika. Vi tar mycket plats, och vi vill gärna synas och höras i de situationer vi befinner oss i. Vi är djupa, och vi har nära till våra känslor. På gott och ont.
Ibland är det lätt att vara efterklok, och det får jag ofta känna smaken av. Hur Matilda kände, är ingenting som någon någonsin kan ändra på, det bara är så. Och jag förstår henne. Hade Vanessa och Andrea fått lämna och jag hade känt mig ensam kvar, så hade jag mått skit. Precis som Matilda. Och jag önskar såklart att alla behandlat mig hundra gånger bättre än hur vi behandlar Matilda. Vårt beteende är helt fruktansvärt.
Vad man kan göra nu, är att bara ge Matilda all den kärlek som hon förtjänar, för det jag kände för Matilda där och då, är ingenting jag idag känner alls. Där var jag svartsjuk, irriterad och besviken på allt hon gjorde, ganska oprovocerat. Jag var genuint elak, och det ångrar jag från botten av mitt hjärta, för Matilda förtjänar det inte någonstans. Idag har jag så mycket i utbyte av Matilda att jag kan skratta åt allt hon säger, för hon är rolig. Jag kan gråta med henne för att jag känner med henne, för att hon är djup. Och jag kan prata med henne om saker som jag i Mexiko inte alls ville dela med henne, för att hon är förstående.
Jag önskar att jag såg den riktiga och fantastiska Matilda även då, men nu är det inte så. Det enda jag kan göra nu, är att göra det bästa av situationen och överflöda henne med den kärleken jag faktiskt känner för henne idag.
Puss Tildisen.
