Livet fortsätter utan större utsvävningar. Jag tränar, lite mindre, men ändå mycket. Ibland tränar jag hemma och tänker att grannarna kommer ringa dårhuset då jag ben-böjer  hysteriskt medan leya leker. Eller när jag springer i en backe och hon skriker heja heja, och slarvar jag. Då blir hon militär och skriker, nej spriiiiing mamma, du MÅSTE träna. Jag undrar om det är tamer som bett henne va så sträng.  

   Mitt kärlekslösa år, är inte så kärlekslöst. Men jag skiljer agnarna från vetet (hoppas jag)  
 jag trivs på jobbet. Jag arbetar 75% och det är alldeles lagom. Jag är glad för min chef och många av kollegorna. Jag belastar mig lagom och stressar så lite jag kan och försöker värdesätta min tid i vikt av guld.