När jag ser hela första säsongen av The Big C så slår det mig likheterna, även om jag inte tycker att de ger tillräckligt mycket tid till sorgen för karaktären så fångar de något som är starkt, känslan av att inte längre bry sig om smått och att istället oroa sig för att tiden inte ska räcka till för göra allt man måste innan man dör.

Nu minns jag inte ens var huvudkaraktären heter, men hon har typ 4 och vet att hon inte har så lång tid kvar. Hon försöker fånga dagen och göra det som är riktigt eller lockande för henne, i smått och stort. Jag känner igen den känslan, att inte längre reflektera över saker som tidigare oroade mig. För vad spelar de för roll i det stora hela? Om det ändå kommer vara över snart, och borde man inte alltid leva mer så?

Borde jag inte alltid leva med att våga lite mer, orädd för att göra bort mig utan mer rädd för att slösa bort min tid på saker som faktiskt inte borde prioriteras. Exempelvis att ha det så ordnat, att stressa över städ, kämpa med dåliga relationer i all dess former. Vad spelar de mesta för roll?

Hur skulle jag leva om jag har två år kvar? Hur skulle ni leva? vad skulle ni göra med idag?

Missförstå mig rätt, jag inte tacksam att jag blev sjuk. Jag har inte lärt mig någon livsläxa, men jag är mer avslappnad, mer modig och prioriterar det där som är super roligt, vänligt och viktigt.