Igår tillät jag mig själv att falla eller drunkna. Jag grät hela dagen, ibland bara föll tårarna och ibland fulgrät jag i fosterställnig. Jag vet inte vad som hände, men antar att det är en stressreaktion. Ganska likt post traumatisk stress, då jag återupplever alla starka stormar gällande cancern. Jag tillät mig att vara rädd, orolig men framför allt väldigt trött igår. Jag kan inte skaka av mig känslan att det här är kanske sista tiden jag inte Vet om cancer är tillbaka. För om så kommer det aldrig bli detsamma. Då är det kanske sista gången jag kan leka med framtidstankar. Jag märkte även hur ensam jag är. Så oerhört ensam, då interaktionen med andra gällande min cancern går ut på att övertala andra att de inte är en röntgenmaskin, de vet inte heller. I min bottenlösa ensamhet så är jag så tacksam för alla runt mig. Jag har så mycket fina människor som vill finnas där, men vem ringer jag? Carlos av alla. Han som borde vara den sista jag ringer. Men ändå så ringer jag honom och jag är glad att han tycker det är okej att jag gör det. I går vältrade jag mig i cancern. Jag såg hela första säsongen av The Big C (serietips). Jag har haft den i datorn i över ett år, och inte sett den. För att jag inte orkat känna. Men igår så öppnade jag hela pandoras Box och herregud vad de fanns saker undantryckta. Jag hoppas att det är att jag bearbetar, inte självömkar, även om gränsen känns hårfin. Ska jag va ärlig så har tokerierna fortSatt även nu på morgonen. Ska jag va helt ärlig så sitter jag På tåget precis nu och den där konstiga ögonsjukdomen som kallas sorg gör att det bara fortsätter rinna tårar, men jag bryr mig inte. Det känns okej. Jag försöker tillåta mig att vara dramatisk. Men i eftermiddag däremot så ska jag inte alls vara sorgsen, då ska jag bara fånga ljusglimtarna i livet, typ äta chokladtårta. Fast chokladtårtan är en person, som inte alls har canceroro i sin blick mot mig.