Så blev de så där igen. Att jag hamnade kvar med ett brustet hjärta. Med värk i lungorna och krossade drömmar. Jag som inte skulle utsätta mig för det. Jag som skulle vara rädd om mig. För jag har inte ork. Men jag gjorde det ändå. Jag hoppade från en klippa. Jag hoppade och ville ha mera. Jag levde på rosa moln som sköts sönder i bitar. Kvar står jag, fallen. Med just nu tappad tro på att kanske kunna få allt. 

 Jag försöker tänka att det kanske inte är jag som brister. Men tankarna finns där. Jag försökte så mycket. Att vara och göra det jag kunde. Att tillåta mig vara svävande, pirrande och att bara vara. Men det höll inte. Det räckte inte. Jag räckte inte. Och det gör så sjukt jävla ont. Så ont att det blir svårt att andas. Konstigt att kärleken är så utbytbar. Att man kan hitta en ny att falla med/för. Är det någonsin på riktigt då? Eller är allt lätt tillgängligt och alla är utbyt bara. Kan man gilla varandra exakt lika mycket, lika snabbt? Och jag vet, det är några veckors nattsvarta tider. Sedan går man vidare. Lite mer trasig, lite mer försiktig och lite mer skeptiskt. Det känns så sjukt tråkigt. Att inte kunna lita på sin känsla. Att något som kändes fantastiskt, inte var tillräckligt.