I måndags låg jag fastspänd i en tunnel i över en timma och bara fick röra fingrar och tår. Snälla Maryam följde med mig. Jag tänkte alla de värsta tankarna. Magnetröntgen var verkligen tuff för min klaustrofobi och min vilja att fly från alla tankar och känslor. Den tvingade mig att stanna upp och tänka på varför jag låg där. Jo för att min röntgen var inte ”ren” , den visade fläckar på lever som de behövde kolla upp.

Jag har en tuff vecka framför mig:

16 dec cancer-svar

17 dec knä-svar & Att Carlos ska ha Leya på hennes födelsedag, mitt mamma hjärta gråter

18 dec Samarbetssamtal på familjerätten

19 vanliga hus läkare för sjukskrivning

20 dec 30 års fest!! (det här dock inte till det tuffa)

Så jag har bävat inför hur det hela kommer sluta. Kommer min fest bli ett sörjande eller firande? Kanske en salig blandning.

Men så ringer telefonen precis minuten innan jag ska gå ner till klubben där jag inte har någon mottagning, och det är läkaren. Helvete tänker jag, är det så akut? Kommer de behöva ta nya prover? Men hon berättar att hon inte vill att jag ska våndas i onödan för fläckarna var inte cancer!!!! Hon säger att jag kan komma in och få titta på fläckarna och få en förklaring: Men jag avbokar tiden. Jag vill inte vara mer på sjukhus än nödvändigt. Jag är fan där jämnt. Skit i vad fläckarna är. Dom får vara vad dom vill, bara dom inte tar mitt liv. Hej Livet, nu ska du och jag bli bästisar i 6 månader!