Vi sätter igång med passet och han säger snällt att jag redan ser trött ut. Vilket jag var för jag hade tränat i 30 min innan och är på en ofrivillig hungerstrejk på grund av ett brustet hjärta. Sen säger han uppmuntrande att jag visst är i bra form. Vilket jag faktiskt är! Inte i hans fitnessögon kanske, men jag är det. Jag tränar så mycket jag hinner och så hårt jag kan. Jag pressar mig alltid tills jag vill kräkas. Men det var nyttigt, jag fick va på andra sidan. Jag ska vid mina egna kick-pt-pass jag håller, vara ännu mera lyhörd, ännu mera ödmjuk och motiverande utifrån vad personen själv vill. Men min träningsvacka fortgår, motivationen är lite borta och det blir mycket tragglande nu, tills den kommer tillbaka. Det enda som känns bra, är att jag vet att den alltid kommer till slut!