Idag använde jag ett av mina pt pass som man fick med sitt gymkort. Det var en super trevlig kille/man som var duktig. MEN! Det slår mig har mycket mer tillåtande min kampsport med vikthets och allt är. Där pratar man chokladbollar, svälta sig och allt annat. Men vikten har en funktion. Nästan aldrig hör jag någon prata om att va smal och stark bara för att. Man vill väga lite för att tävla, vara snabb eller bara kunna ha sina kläder. Man vill va stark för att slå hårdare. Men sexpack känns som helt oviktigt. Så det blev en chock att komma in i gymvärlden. Där man skulle mätas, vägas och kollas. Bedömas för hur ens kropp såg ut och hade för fettprocent med en förväntan att man vill tappa fett och bygga muskler. Jag ska va ärlig, det vill jag. Men en stor del av mig vill skrika rakt ut. Jag hade 23% fett; vilket är ganska smalt faktiskt. Han tyckte vi kunde minska på det och bygga musklernasmassa, absolut! Men det var inget jag hade sagt att jag ville. Jag får svara på om min kost, fast jag inte bett om en förändring. Jag skriver inte om min träning, för jag vill inte bidra mer till lycklighets-hets, där sociala media ofta handlar om att visa sig duktig och lycklig. Jag ÄLSKAR att träna, jag gör det så mycket jag bara kan. Men jag älskar även att sova, borsta tänderna (något överdrivet) och ha sex. Inget av det känns som jag behöver skriva om. Jag vill ju skriva om känslor, om livet, att krascha, att blir sjuk, att bli frisk. Jag vill inte sitta på ett gym och bli indragen i nutidens duktighets-målinriktade syndrom. Att bli bättre, snyggare och mera. Jag har den pressen på mig själv redan. Men nog om det! Jag sa faktiskt inte emot, fast jag borde. Jag log, nickade och tackade så där superduper artigt.