Den där vändpunkten. Som man upplevt så många gånger, sådana som gör att livet aldrig blir detsamma. En själv blir aldrig densamma. Jag tänker på mina, inte bara cancern. Jag tänker på hur snabbt allt ändras. Av några ord så blir verkligheten ens egna värld. För det man inte vet mår man inte dåligt av. Tills man vet det. Så mår man jävligt dåligt av att inte veta det i tid. Så man kunde ha gjort något.           För vad händer i min kropp? Vad gör mina celler? Det vet jag inte. Jag vet knappt hur jag mår. Om jag överanalyserar, underanalyserar, känner efter för mycket eller för lite. Hur vet jag? Jag vill njuta av våren, ifall maj ger besked som skakar min värld, min existens.  

 Jag försöker våga, hoppas och att ibland försöka. Att det kommer bli bra, att det finns fullt av vackra stunder för ute för mig att fånga. Att jag kan få mer, även om jag är tacksam för det jag har. Men ibland drömmer jag om mer.  

 PS. En bild av livsglädje, inpaketaerat i 13 kg kärlek.