Jobbig tanke…
Men det är något som jag inte kan sluta fundera på!

Idag är det babyboom bland människor i min ålder. Framförallt här i Norrköping. Det är absolut inget fel med det, det är liksom naturens gång i mindre städer. Tittar man i storstäder så är det inte alls samma sak och absolut inte utomlands, där bor man liksom ihop med sina roomies tills man är 30 och sen, då kanske man börjar tänka i dem banorna.

Men nu bor ju jag fortfarande kvar här i min hemstad och därför kan jag inte fly tankarna. Kommer jag någonsin att bli mamma? Kommer jag någonsin att gifta mig?
Med tanke på att jag typ inte ens dejtar längre så känns det extra långt bort och kanske därför jag har så svårt att se mig själv i just den rollen.. Nu i skrivandes stund så kan jag inte ens komma på senast jag var på en riktig dejt (!?) Så ja, det var ett bra tag sedan.

Det är klart att jag också vill ha många barn och en man och hela den biten med familjeliv.. Men för mig känns det som att det ska komma efter denna tid i livet, typ när jag är klar med allt jag vill göra och se.. Det kanske låter klyschigt. För mig hade ett barn varit ett hinder och jag hade eventuellt slutat deprimerad och frånskild och kanske ännu värre, va den där mamman som är desperat och fullast på krogen varje fredag-lördag.. NEJ. När jag har tröttnat på detta och insett att jag har maxat livet på mitt lilla vis, då är det min tur att föda kids. En sak som är säker är att jag inte ska fundera så mycket på det utan det kommer när det kommer, som min farmor alltid säger till mig.

Ps. Någon mer än mig som har lite ålderskris och oro gällande barnafödsel? Ds.