8 min läsning

Inte samma människa längre…

21 augusti, 2016

2 Kommentarer

En tanke som har slagit mig är att jag verkligen inte är samma Amelia som ni fick se i programmet. Jag ser inte lika dan ut, jag tänker inte lika dant, jag ser inte mig själv på samma sätt och jag fungerar inte på samma sätt som förr.

Jag har alltid hört att jag är för snäll. Att jag tänker för lite på mig själv. Att jag bryr mig för mycket om andra. Att jag bryr mig för mycket om allt. När jag klev in i huset var jag en väldigt osäker tjej som inte riktigt visste vad jag gav mig in på. Jag har alltid varit ganska kaxig av mig och målmedveten men predikat annorlunda än hur jag levt. Jag har alltid pratat om hur man ska stå upp för sig, hur man ska respektera sig själv, inte bry sig om vad andra tycker och tänker, jag har alltid tänkt och pratat så men aldrig varit så.

Jag har varit tjejen som varit orolig för vad folk ska tycka om mig, om de kommer gilla mig, tjejen som trott på killars lögner, tjejen som satt andras behov före mina egna, tjejen som förlåtit alla enkel, tills idag. Jag är inte samma person längre som ni fick se. För äntligen lever jag som jag lär. Det var för ca en månad sedan som jag och Josse satt på Friday’s och käkade som jag sa ”Fan, jag skulle gått in i Eob ett år senare, som typ nu. Jag hade varit helt annorlunda.” Josefine svarade med ”Nej. För utan denna erfarenheten hade du aldrig utvecklats till den människan du är idag.”

Och det är så jävla sant. Jag hade aldrig på så kort tid kunnat bygga upp den människan jag är idag utan allt jag gick igenom i programemt och efter. Det hade tagit år, för det vi går igenom i huset, alla känslor vi utvecklar så snabbt, tankar osv. går vi igenom på bara några veckor när det normalt är vad man går igenom på ett år. Det är svårt att förklara men det är så mycket intensiv drama och känslor som exploderas som man inte upplever på samma sätt i sitt vanliga liv. Jag mådde verkligen otroligt dåligt när jag kom hem från Karibien, när programmet började sändas och många månader fram. Jag blev extremt deprimerad och slutade prata ett tag. Jag kände mig som en robot som gick omkring. Och på det blev jag behandlad som piss rakt ut sagt av en människa jag aldrig hade velat såra på något sätt. I huset var jag med om saker jag aldrig kunde föreställa mig hända, att höra killen jag var kär i ha sex med en annan tjej, att se saker framför mig. Att vara inlåst med dessa människor, jag mådde så dåligt där inne att jag trodde på allt gott någon sa då jag så gärna hoppades på att bara kunna må bra och få ett fint avslut på resan. Jag levde verkligen i en bubbla när jag kom hem och hade svårt att prata och umgås med människor. Jag ville rent ut sagt bara dö, och allt som hände omkring då också. Att bli offentlig, killen jag trodde jag kunde lita på (ja jag var hjärntvättad av lögner men vi utvecklade en djup relation och pratade om allvarliga saker som vi gått igenom och lovade varandra att aldrig utsätta varandra för något liknande) började gå bakom min rygg, hånade mig, var med andra tjejer osv.. Mycket jag inte kommer prata om offentligt någonsin. Sen var det vågen med näthat, blickar vart jag än gick, folk skrev som att de kände mig.. Och på det hade jag pressen över att betala mina räkningar, ha en inkomst, ta körtkort, vara en bra förebild osv.

Men jag tror vändningen när jag verkligen började bli starkare var när jag var längst ner på botten. Det gick så långt att jag ville ta livet av mig, jag orkade inte. Jag hade sovit hos Josefine då hon inte ville att jag skulle sova ensam då hon var väldigt medveten om min depression. Jag vaknade en morgon när Josse precis hade gått till jobbet och fick reda på att killen jag på något sjukt sätt ville vara med satt med en annan tjej, live och gjorde sitt. Jag sprang in i en garderob och bara skrek. Jag grät så jävla mycket, ni vet när det gör så ont inom en att man inte kan andas och känslan sprider sig genom hela kroppen och man kan verkligen känna hur det isar överallt. Jag ringde Josse & Erica och bara skrek, jag grät och skrek så mycket att jag verkligen tappade andan. De skrek ut ”Vad fan är det? Vad händer?” och efter jag berättat så fick jag en skrikande röst tillbaka som sa ”Amelia hör du vad är för en människa som du gråter över. Vakna jag ber dig, vakna.”

Och dom orden gick rakt in. Jag började tänka, helt seriöst, vad är det för en fucking människa som jag gråter över. Jag har gjort allt för personen och jag kan ens tolerera att jag utsätts för detta. Efter den dagen kom jag på helt nya tankesätt, varför skulle jag ligga på botten och vilja försvinna när det inte är jag som gjort något fel. Varför ska jag ens bry mig om vad någon annan tycker om mig. Mitt tankesätt började ändras, de negativa kommentarerna jag fick bet inte på mig längre, jag började skratta istället. Jag slutade bry mig om hur jag såg ut på samma sätt, slutade sminka mig helt ett tag, började slappna av och bli mer bekväm i mig själv. Visst såg jag ut som en bajskorv på tv ibland men vad fan spelar det för roll, jag vet jag är snygg i verkligheten. Man kan ju inte alltid vara på topp, detta började jag tänka istället och jag märkte att ju bättrejag började må i mig själv, ju lättare flöt allt på. Jag fick inte bara ett utan två jobb, jag utvecklade en annan attityd och respekt för mig själv. Jag började ryta ifrån mer än vad jag gjort förr och lät aldrig en jävel sätta sig på mig. Jag säger inte att detta hände över en natt utan det har varit jobbigt som fan.

Och jag är stolt över mig själv som tagit mig igenom detta, jag har varit med och upplevt mycket skit och hat i mitt liv men just denna upplevelsen blev en vändning  och jag tog allt negativt och omvandlade till något positivt. Jag är hungrig på livet och priotirterar mina drömmar, inte min osäkerhet eller har något behov av bekräftelse. Det är en otrolig känsla och inte en jävel kan ta det ifrån mig.

Jag vill även verkligen tacka er alla som ger mig och har gett mig kärlek under den här resan. Min resa är absolut inte slut det väntar bara nya äventyr, ni är guld värda allihop. Och för den som läser detta nu och mår som jag mådde ett tag, det blir bättre! Jag LOVAR. Du måste bara se allt bra i det dåliga som händer och omvanlda dina hinder till olika levels som du uppnår. Vad som inte dödar en gör en starkare, det är sanningen. Helt ärligt tror jag att om jag gått in i huset en andra gång så jo absolut hade ni känt igen mig, men absolut en bättre, starkare, tuffare och lyckligare verision av Amelia.

Massa kärlek från mig till er!!

 

12

Dela denna artikel
Hjälp till att sprida ordet

Fler i samma kategori