Beskedet kom som en chock. Jag hade ingen susning om att jag var den som stod på tur att bli utröstad. Ingen hade haft mod nog att ens ge en minsta ledtråd. Jag kände mig så hemskt besviken på mina allierade, Anna, Blomman och Nina. Vi tre som överlevde Träsket ihop var speciellt tajta. Jag, Blomman och Anna hade kommit överens om att vi skulle gå till final ihop. Vi hade till och med gjort upp om att dela med oss av prispengarna till varandra. Ettan skulle ge tvåan 10% och trean 5%. Snacka om att jag kände mig sviken när dessa två helt plötsligt röstade ut mig. I min naiva skalle var det ett löfte som hade getts och jag skulle aldrig ha brutit det mot dem. Har jag skakat hand och gett mitt ord, står jag för vad jag har lovat. Det gjorde inte dessa två.
Under veckan som gått har jag funderat på hur jag ska förhålla mig till detta stora svek. Jag började med att hålla huvudet högt och intala mig själv att detta bara var ett spel och att bli utröstad är en del av det. Jag är inte ovän med Anna och Blomman idag, för jag gillar dem trots allt och jag vet att de svek för att de blev rädda för mig. Jag vann för mycket tävlingar och utgjorde ett för stort hot inför finalplatstävlingarna.
Blomman påstår att det var mitt tjat om mat som gjorde att han svek vår pakt. Det argumentet håller inte för i så fall hade han kunnat ta mig åt sidan och säga ”Nu börjar du bli jävligt tjatig om att du är hungrig, Angela. Jag pallar inte att lyssna på skiten så om du inte skärper dig, kommer jag rösta ut dig”.
Första gången jag frågade Anna om hur hon tänkte, sa hon att det var ”alla andra som bestämde att jag skulle ut och hon var därför tvungen att tänka på sitt eget bästa”. Hon grät tydligen också. Vad fan, Anna. Om det var där skon klämde, hade ju du kunnat rösta på någon annan medan de andra röstade ut mig. Du hade vetat att jag skulle ryka men hade inte behövt svika vår pakt. Det hade varit det rakryggade sättet att ta sig ur situationen. Det vill jag faktiskt passa på att ge Ellenor cred för att hon gjorde när Raffe röstades ut. Hon visste att hennes röst inte skulle ändra på något men hon bröt aldrig sin pakt med Raffe.
Jag och Anna hade en riktigt stark pakt, trodde jag i alla fall. Tiden i Träsket svetsade oss samman och det var JAG som sa till Anna att vi borde alliera oss med Nina, vid sammanslagningen. Nina och jag har många gemensamma nämnare, så jag tyckte det kändes självklart att vi skulle alliera oss. Vi är båda grafiska designers, har bott i Los Angeles och känner säkert 30 gemensamma vänner i och med att vi båda spelat basket på hög nivå i både Stockholm och Kalifornien.
Så fel jag hade! När Nina allierade sig med mig, Blomman och Anna gav hon en rollprestation värdig en Oscar. Med mitt dryga decennium i Hollywood inräknat, är hon den mest manipulativa och falska människa jag någonsin mött. Visst, detta är ett spel och bara för att man beter sig på ett visst sätt i spelet, behöver det nödvändigtvis inte vara den personen man är i det verkliga livet. Nu är dock min åsikt att man inte kan spela ett sådant extremt falskt spel, som Nina gjorde, utan att det skulle komma från hennes verkliga person på något sätt. Tjejen har övat på att ljuga folk rakt i ansiktet. Hon gör det med sådan otrolig inlevelse. När hon ljuger, är hennes blick fast och hon ”ler med ögonen”. Inte för en sekund flackar blicken. Hon söker sig heller inte bort från offret. Tvärt om, närmar hon sig. Dessa är finslipade subtila signaler som vi människor är inprogrammerade att läsa som tecken på genuinitet.
Summa summarum, min poäng är att detta spel är definitivt en del av hennes verkliga person på ett eller annat sätt. Därför är hon den enda av alla Robinsondeltagare som jag helst håller mig undan, när vi träffas så här efter spelets slut. Jag har inget speciellt att säga henne. Jag försöker bara hålla mig så långt ifrån henne som jag kan för jag tycket hon är obehaglig. Det intressanta är att jag bevittnar flera andra deltagare hålla sig undan henne på samma sätt som jag gör. Hon är inte alls med i gänget på samma sätt som de flesta andra.
Phu! Nu har jag äntligen fått ur mig vad jag tycker. Folk som känner mig väl, har nog tyckt att jag legat onormalt lågt genom spelet. I verkliga livet är jag rak och yttrar oftare min åsikt om saker och ting. Jag är open-minded och tolerant inför oliktänkande. Jag gillar faktiskt att omge mig med människor som inte tänker som jag, för det berikar mig. Det enda som jag verkligen försöker hålla mig borta från är falska människor för de för bara med sig negativ energi.
