Hej! (långt inlägg) Jag har också en läsarfråga. Det är såhär att jag var tillsammans med en kille i 7 år innan ( förhållandet var inte så bra upp och ner hela tiden) jag var med honom sen jag var 18 år och förlorade min oskuld. Jag kände att vi bråka hela tiden och ville göra slut massa gånger, tillslutngjorde jag slut. ( det bästa beslutet jag gjorde)vTräffade därefter mitt livskärlek på jobbet. (ganska direkt typ) Jag har levt en dröm med honom, alltså på två år vi varit tillsammans så har jag levt en sagolik dröm. Vi har varit över hela världen ihop, rest, varit på spa och verkligen haft helt två magiska år! vi har pratat om att vara med varandra för alltid, förlova oss och gifta oss och massa sådant. Så en dag kom det.
Blev överraskad med en resa till New york. För våran två årsdag ( sa han) Vi hade som vanligt haft det underbart. Men han fråga hela tiden om jag va saker på honom och massa sånt. Sista kvällen insistera han gå på en roofbar, jag fick panik och ville inte på något sätt. ( kände på mig att han skulle fråga mig om att gifta mig med honom och jag fick på något sätt PANIK. Men vi gick till denna roofbar, jag va på dåligt humör, börja gråta och fick en panikattack. Han fråga om ja ville gå ut på roofbaren och jag sa nej. Han sa vill bara fråga dig något men jag ville inte. Det va massa folk och tror jag fick en panikattack alltså ville bara fly!!
Vi gick han kasta ringen i papperskorgen , sen så trodde vi att de va helt förstört. Tills jag grät sa i sovrummet att jag älskar ju honom och vill vara med honom. Så gråtandes i new york på hotelrummet under täcket frågade han mig, Jag svara JA och vi grät som två barn. Min fråga till dig är, varför regera jag så här innan tror du? har så jävla dåligt samvete över det. Att jag i början blev rädd och tvekan när jag hela tiden ville? Alltså Jag bara varit med två killar och jag fyllde precis 27.
Jag vet inte det kändes så verkligt och stort att jag inte kunde andas då, vet inte om det var för jag typ visste eller något. Men i alla fall så gråter jag över detta hela tiden, har ångest och kan knappt äta för jag känner att jag såra honom första gången på roofbaren 🙁 mitt hjärta brister av tanken hur jag såg hur sårad han blev när jag inte ville gå ut med honom.. 🙁 hoppas du har något bra svar, Elina
Hej sötis. Du fick kalla fötter. Jag vet att jag kände panikångest när jag skulle gifta mig. Det är vanligt med sånt. Vanligt att känna sig rädd och orolig. Jag läste någonting för några dagar sedan på Facebook som verkligen bränt fast i min hjärna. Någon skrev ”Det farligaste en kvinna kan göra är att gifta sig.” Och det är sant. Att ge hela sin själ. Hjärta. Kropp. Hjärna. Liv till någon. Det är skrämmande. För man uppoffrar så mycket utav sig själv och SVÄR att aldrig ge upp. Hur svårt det än blir. Nöd. Lust. Fattigdom. Rikedom. Hälsa. Sjukdom. Man ska hålla ihop. Det sätter höga förväntningar på en. Mycket press. Man oroar sig om man verkligen kommer orka hålla sig till En. Livet ut. Sätta sig själv mycket åt sidan för att göra någon annan lycklig. En ring symboliserar mycket man måste leva upp till. Och det är helt normalt att känna oro över misslyckas. Oro över att kärleken ska dö ut. Oro över att ta fram varandras värsta sidor. Oro över att ångra sig. Skiljas åt för man märker det är fel när det skulle varit rätt.
Det är en stor grej att förlova sig. Gifta sig. Skaffa barn. Det är stora kapitel i ens liv där en ny värld börjar. Det är klart att det är omskakande. Jag vet att jag reagerar ångestfyllt när en förändring äger rum. Jag minns när vi levde sjukhusliv med Aaliyah. Jag hade längtat såååå efter att typ få hålla henne igen efter hon haft en infektion eller längtat så mycket över att få flytta ut. Men när det väl var dags och jag hade förväntat att känna såååå mycket lycka kände jag istället så mycket sorg. Jag kommer ihåg vilka skuldkänslor jag fick som kände negativa känslor när jag borde känt mig lyckligast i världen. Men jag tror man får panik, gråter, och känner skuldkänslor, för man VET att allt kommer att förändras. Man vet inte vad som väntar. Bara att ingenting kommer vara sig likt.
Hade han INTE varit rätt för dig, hade du inte presenterat honom som din livskärlek för mig. Det låter som er relation är fin, levande och sund. Som om ni kompletterar varandra perfekt. Men när han kastade ringen i papperskorgen, fick han gräva upp den igen eller vadå? Du kan inte säga A men inte B. För har han gjort på olika sätt, är det annorlunda.
1. Tog han upp ringen och grävde som a hobo i papperskorgen för att fiska upp ringen för dig så ska du skatta dig lycklig. För då är du verkligen älskad. To the limit. Om han sket i, hur människorna på New York’s gator, uppfattade hans arm i papperskorgen.
2. Sa han åt dig att dig gräva upp den, så har han typ The Hills have Eyes mentalitet. Då fattar jag din panikångestattack. Run.
3. Grävde du upp ringen självmant är du crazy for him. Er kärlek kommer inte ha utgångsdatum.
4. Sket ni i ringen och gick vidare, så betyder det att er kärlek är viktigare än en ring eller svagare än löften som inte känns säkra.
5. Om det var sååååå enkelt för honom att slänga ringen, innan det riktiga jobbiga inom kärlek ens hunnit börja. Då säger det mycket. Kommer han att kämpa för dig när du får honom att känna sig, förvirrad, Avvisad? Kommer han kriga för att behålla dig även när du kanske börjar säga att du hatar honom? Jag tror att om han grät med dig, under täcket, så har du hittat din andra halva. Ni låter så fucking söta ihop. Som ni är best homies, lovers, soulmates. Du känner dig trygg med honom. Du vågar släppa fram den du är. Du känner inte dig tvungen att låtsas med honom. Du kan vara ärlig. När det inte känns rätt känner du att du kan berätta det för honom. Du älskar honom så mycket att du tänker att han är skitmobbad som planerade typ en lycklig romantisk förlovning med dig inför främmande människor. Du får ont i hjärtat för du tänker typ att du framstod lika känslokall som om du hade sagt nej och gett honom en örfil som svar.
Du hade så höga förhoppningar på den här dagen att det inte blev alls som du tänkt dig. Men det blev rent. Äkta. Not for showoff som det var tänkt. Det blev känsligt. Djupt. Meningsfullt. Tårar. Bara ni två. That sounds like Love babygirl. Han verkar älska dig så sååå sååå mycket och du honom. Tror bara du överanalyserar. Du oroar dig. Det känns aldrig som man hade förväntat sig det skulle kännas. Aldrig. För man reagerar aldrig lika i verkligheten som man gör i huvudet. Men du reagerade med känsla och han svarade med känsla.
Känns det inte FEL så tänk på att du säkert bara oroar dig över framtiden. Att det inte ska hålla. Men har det gått två år. Och ni rest världen runt. Men fortfarande har en så tight connection mellan er. Så håll hårt i honom. It seems real. Bara försök sluta tänk så mycket för det kan bli såååååå rätt bara man gifter sig med rätt person. Stressa inte fram ett bröllop. Älta inte din panikattack. Bara njut utav varandra och den nya tiden som förlovade. Funkar det inte sen så tar ni det därifrån. Men jag tror ni kommer hålla.