Mitt uppehåll med bloggandet har varit en sann befrielse. Jag har under åren som gått skapat mig ett liv bortanför det offentliga. Jag är idag nygift med ett underbart hem och trivs med mitt liv. En sak som jag har lärt mig är att det privata bör få förbli privat.
Ändå sitter jag nu här och bloggar igen. Det låter kanske motsägelsefullt men att dela med sig av bitar ur ens liv känns okej.
Jag har alltid varit en person som stått för mina felsteg och för mina misstag i livet. Den egenskapen hos mig själv är jag tillfreds med. För vem har inte begått misstag? Jag kanske lite fler än många andra. Men så är mitt liv inte ett vanligt liv heller.
För någon vecka sedan skällde en mycket gammal vän på mig för att jag idag lever ett svenssonliv. Hon tyckte det var hemskt av mig att leva ett normalt och tryggt liv, jag som alltid föraktat svenssons. Jag bemötte inte ens det. För jag föraktade svenssonlivet som tonåring, många tonåringar gör det. Senare som vuxen menade jag på att det finns många olika sätt att leva sitt liv på. Och det stämmer ju. Men jag trodde aldrig att jag skulle få möjligheten att leva ett ordnat och tryggt liv. Precis som jag själv borde min vän känna glädje för att jag har ett liv som jag trivs med.
En psykopats dotter, boken som jag skrev under nästan tio år. Jag har delat upp den boken i tre böcker. I samma stund som jag valde att göra så släppte skrivkrampen. Första utkastet till första boken börjar bli klar. Det återstår cirka tio kapitel. Jag skriver om hemlösheten. För ungefär sex år sedan tog min tid som uteliggare slut. Jag fick visserligen inget eget hem förrän 2013 men åren efter hemlösheten hade jag tak över huvudet. Idag kan jag fortfarande börja gråta när det slår mig att jag faktiskt kastar överbliven mat rakt ner i soporna. Att jag har ett eget hem i Bunkeflostrand. Jag har så mycket kläder att jag regelbundet måste rensa garderoben för att få plats. Jag har en underbar säng. Vackra möbler och nylagda golv och noga utvalda tapeter. Min kaffebryggare kostade tvåtusen kr. Jag saknar ingenting materiellt. Och jag har så mycket kärlek i mitt liv att jag inte längre behöver älta mitt förflutna. Mitt psykiska mående har jag lärt mig att både acceptera och hantera. Jag är lyckligt gift och har ett bekvämt liv som hemmafru. På dagarna tar jag hand om hemmet, vår hund och skriver. När jag behöver stöd så finns det underbara människor som stöttar.
Men alla som lever som hemlösa klarade det inte. Väldigt få människor får en andra chans. Flyktingvågen som kom till Sverige och märktes tydligt i Malmö berör mig illa. Jag blir upprörd över att dom hemlösa som redan lever på Sveriges gator helt glöms bort. Jag blir upprörd över att vi tar in ofta svårt traumatiserade människor som vi inte har någon slags plan för att hjälpa. Vi svenskar har ingen erfarenhet av vad krig och flykt gör med människor. Hur ska vi kunna hjälpa svårt traumatiserade människor. Hur ska vi kunna ge dom en andra chans när vi inte har en tydlig plan för hur det ska ske. I en diskussion om just detta som jag hade nyligen så hävdade personen jag talade med att vi har härbärgen där alla kan få en säng och mat. Fast så ser det inte ut. Under min tid som hemlös så fick man köa för att ha en möjlighet att få en plats på ett härbärge. Deras sängplatser är få och hemlösheten är stor. Om du får en plats för natten så har du möjlighet till dusch och frukost.
Om socialen går med på att betala en permanent plats på ett härbärge så får två mål mat om dagen. Jag fick bo ute mitt i vintern många månader innan jag ens fick en kommun som tog ansvaret för mig. Som hemlös har du ingen ansvarig kommun. Jag hamnade på Tillfället i Göteborg. En byggnad med sju våningar, femton rum på varje våning. I receptionen finns vakter dygnet runt och alla korridorer är filmövervakade. Insatsstyrkan stormade in regelbundet. När bråken sker så låser personalen in sig. Toaletterna som delas av alla möter du ofta människor som tagit en överdos på. Flera gånger i veckan. Våldtäkter är vanliga. Jag var yngsta kvinnan. Och härbärgen som tar emot hemlösa för en natt i taget har mycket begränsande platser.
Så. Jag är inte politiskt korrekt i frågan om flyktingar. Jag tycker inte om att dom hemlösa som redan finns i vårt land glöms bort ännu mer och jag avskyr att vi tar in människor som vi inte har en plan för hur vi ska hjälpa. Många som förlorar sin bostad är inte missbrukare. Men alla som levt en längre tid som hemlös blir missbrukare. Och för att få en lägenhet via socialen så krävs det att man är drogfri. Men verkligheten fungerar inte så att vem som helst kan söka en plats för avgiftning och få det. Även på avdelningar för avgiftning är platserna få. Och dom som redan blivit beviljade en plats på behandlingshem efter avgiftningen går före. Men socialen tar sällan beslut om behandling innan du är avgiftad. Och utan att vara avgiftad är du dömd att fortsätta vara hemlös. I många länder har man sett effekterna av när man ger en hemlös narkoman en lägenhet och sedan försöker motivera personen att sluta missbruka. Det fungerar så mycket bättre och är bevisat. Ändå fortsätter Sverige på ett sätt som inte fungerar.
Det finns så mycket jag vill berätta om hemlöshet. Jag skriver om det och idag är jag så oändlig tacksam för min säng, för maten på bordet. För mitt hem.
Jag har startat en insamling. Gå in och kika och ge ett bidrag.
https://www.lakarmissionen.se/insamling/glom-inte-svenska-hemlosa-4473
