Strax innan vecka 13 fick jag en blödning till som varade ungefär lika lång tid som förra, 2-3 dagar. Dock utan smärta och det var precis innan vi skulle få göra KUB-testet som visar hur stor sannolikhet man har för att få ett barn med kromosomavvikelse och vårt resultat blev 1:20 000 så det lägsta av möjliga vilket kändes väldigt skönt. Det som var jobbigare var när blödningen kom när vi var i Dubai och vi inte kunde göra något om det skulle leda till missfall. Dock kan man inte göra något för att förhindra det men att inte ha sin barnmorskemottagning nära förrän 8 dagar senare var lite jobbigt, speciellt Linus blev ledsen och kunde inte hålla tillbaka tårarna. Så vi stöttade varandra och bad att det inte skulle bli värre Som tur var så gick det bra.
På KUB-testet fick vi även se det lilla livet i magen och det var första gången jag förstod att detta verkligen händer på riktigt. Sån härlig känsla och jag har aldrig sett sånt leende på Linus.
Veckorna efter, ungefär 14-17 så glömde jag nästan bort att jag var gravid. Träningen gick bättre och styrkan var tillbaka och magen gick fortfarande att dölja så jag gick mentalt “undercover” och låtsades om att allt var som vanligt vilket jag nästan trodde på själv eftersom allt kändes som innan. Men under denna period så fick jag även lite ångest emellanåt då det snart var dags att gå ut med det, jag hade ingen aning om hur reaktionerna skulle bli och hur det skulle påverka mina samarbetspartners. Skulle jag bli omprioriterad och ersättas? Följer mina läsare mig bara för min fysik och prestation eller hela mitt liv? Kommer jag få allt att gå ihop utan att någon blir besviken?
Många tankar kom och gick men samtidigt så tänkte jag att om man aldrig skulle oroa sig så tar man nog inte detta på allvar. Nu känns allt bättre då det är offentligt och jag har fått bevisat att att mina samarbetspartners står mig nära. Är otroligt tacksam för er respons och stöttning <3
Vecka 17 kände jag de första rörelserna i magen, då fick jag en vacker påminnelse på att detta faktiskt händer och det var då jag mentalt gick in i rollen som ” jag ska bli mamma”. Linus kom in i det nästan direkt efter vi bestämt oss att behålla vilket har hjälpt mig massor på många vis. Det är svårt att förklara sparkarna, men det känns lite som att någon petar med pekfingret jättelätt på huden innifrån precis vid byxlinjen. Testa själv om ni blir nyfikna
Vecka 18-21, nu började det bli jobbigt att dölja magen även på dagtid. Lättare frukost, hög midja och tighta jeans hjälpte mig att dölja det mesta när jag träffade folk eller tränade. Det blev också att jag filmade mycket i 45 grader eller rakt bakifrån för att inte magen skulle synas under övningen. Vi hade ännu inte bestämt datum när vi skulle gå ut med det men vi insåg att det skulle bli ganska snart så Linus lät mig bestämma helt. Det enda problem vi hade var att vi inte visste hur eller vart vi skulle ta bilden i vårt gråa kalla land som Sverige. Vi stod alltifrån mellan beslut som att boka en resa till att bara ta en i soffan med ultraljudet, det tog oss nästan tre veckor innan vi bestämde oss för att stanna kvar i Sverige och göra det på ett spa. Tiden hade runnit iväg och vi ville verkligen få det sagt. Men det blev jättelyckat!
Nu känner jag varje dag hur den lilla sparkar starkare och har hicka. Han är speciellt aktiv på kvällarna mellan 21.30 -00.00 när jag ligger still. Väldigt mysigt faktiskt, det känns nästan som att vi umgås. Längtar så!
Vecka 22
