Ett halvår har gått sedan jag upplevde en av dem värsta dagarna i hela mitt 26-åriga liv. Idag cirka ett halvår efter attacken på drottninggatan den 7:e april 2017 är jag fortfarande långt ifrån läkt. Usch detta datum ger mig rysningar över hela kroppen.
Jag har nästan glömt bort hur jag var innan, jag saknar hur spontan jag var, inga hinder fanns och jag kunde bara kasta mig ut i främmande saker. Jag älskade att vara spontan, hänga bland mycket folk, gå på bio flera dagar i veckan , klubba, resa och så vidare. Allt detta har tagits ifrån mig och jag blir så ledsen och mår dåligt när jag tänker på hur jobbigt jag fortfarande har det. Men för att sammanfatta allt så har mitt liv förändrats på bland annat dessa bitar:
- Jag har supersvårt för att åka kommunalt. Tunnelbana går absolut inte. Det var i och för sig jobbigt innan, men jag gjorde det obehindrat
- Jag kan inte vara lika spontan längre. Jag måste planera precis ALLT
- Jag vågar inte gå på stora nattklubbar. Det är alldeles för mycket intryck och jag kan inte hålla koll på allt. Jag måste ha kontroll
- Jag saknar Åhléns. Jag älskade mitt jobb där och tiden jag jobbade där. Önskar att man bara kunde spola tillbaka allt och att jag fick vara där, på min arbetsplats igen. Men livet går vidare och jag måste komma ur denna jobbiga tid..
- Jag klarar inte av platser där jag vet att det vistas mycket folk. Jag kan heller inte vistas där jag känner mig ”instängd” tex bio funkar inte. Undantag finns om det är en ”liten” biograf och jag får sitta längst bak och längst ut
- Jag har minskat antalet resor. Flygrädslan har blivit så mycket värre
- London. Älskade London. Ni vet ju att jag är i London var och varannan månad, men det har ju inte funkat. Hur mycket jag än har velat så har min rädsla stoppat mig.
- Jag går runt och är rädd och ”vaken” hela tiden.
- Jag får ångest och hjärtklappning av syrener. Ibland får jag sån panik så att jag blir svimmfärdig.
- Jag kan inte/får inte läsa/se nyheter. Då väcks allt igen och jag blir paranoid.
- Jag kan inte besöka Mall of scandinavia, Nk och större gallerior.
- Jag kan inte gå på smala gator där jag vet att mycket människor rörs.
- Jag har svårt att vara lugn i sammanhang där det är mycket ljud och mycket som händer (tex vapiano Gamla stan)
Allt har varit så mycket värre och just idag anser jag att jag har allt under kontroll. Jag kan gå till skolan utan att jag tycker det känns jobbigt. Jag kan gå till mitt fantastiska extrajobb i fältöversten utan ångest och jag kan handla i större matbutiker utan att jag vill fly. Men allt är så lättväckt. Hör jag en smäll, syrener eller bara att jag ser människor i en grupp som springer då tror jag direkt att något har hänt. Jag drabbas av panik och det tar långt tid innan jag lugnar ner mig. Jag tror och hoppas att detta kommer lugna ner sig på sikt, för detta tar sån extrem energi och ork från mig. Jag går fortfarande hos min kbt-terapeut som jag nämt tidigare och vi har hittat fler orsaker till varför jag kan ha blivit ”extra utsatt” efter denna händelse…
Senast inatt drömde jag mardrömmar om eftermiddagen den 7:e april. Jag minns allt. Allt i detalj. Jag vet precis vad jag hade på mig, vilken parfym jag hade och hur mina skor lät den vägen som jag sprang från Åhléns till Clarion hotel sign. Jag minns exakt vad polisen ropade när jag försökte fly från det garage jag gömde mig i. Det är okej att minnas, men jag vill gärna inte känna känslan i kroppen när jag får upp dess ”filmer” i huvudet för de är fruktansvärda. Jag tror inte att någon som inte var där kan förstå paniken som drabbade människorna i närheten, för det går inte att förklara med ord och jag vill inte ens försöka.
Jag kommer låta det ta tid för mig att må bra, för en dag vet jag att jag kommer göra allt det där som jag gjorde innan helt utan tanke. Men inte just nu.
Pappa i tårar någon timma efter attacken. Jag flydde och möttes upp av pappa och syrran♥
Ni kan läsa mitt blogginlägg efter attacken här (klick)
