Idag var första gången jag gick på stan utan mössa, med peruk, och jag kände mig så gott som mig själv. Så mycket mig själv som det går, med peruken. Jag kände mig som en i mängden och inte den uppenbara sjuka, cancerdrabbade, som sticker ut. Jag såg ut och kände mig som vem som helst. En eloge till Sofia på Harmoniq som gjorde miraklet. Hon trollade bort Montazami och trollade fram mig. Det känns otroligt bra nu och äntligen kan jag skippa att trycka på mig mössan så fort jag ska utanför dörren. Det börjar liksom bli lite fel tid för mössa nu… Vet inte hur jag ska kunna tacka henne och hon förstår nog inte vikten av vad hon gjort. Tacktacktack.
Snabbt besök av K och A vilket gav massa energi. Riktigt kul att äntligen få ett ansikte på A och skönt att få lite socialt utbyte när jag för en gångs skull har en gnutta ork. Det är så där lite som ger så otroligt mycket just nu. Så med det småhysteriska humöret på topp ska jag slappa bort den här kvällen med – trumvirvel tack! – film. C-h-o-c-k-e-r va? Det kunde ni väl aldrig tro?! ;]
Nu är jag smått trött men jävligt nöjd. Jag känner mig fan fin och det var inte igår jag gjorde det sist…liksom, att inte känna sig som en hård och tuff krigare hela tiden. För det är ju inte speciellt feminint att ha snaggat. Det kommer nog en bild med peruken på imorn. Nu finns det bara en sak jag verkligen vill ändra med mig själv. Och det, det kommer så småningom.
Emma
