Försökte hitta ut ur sömnens dimma. Sprang mot dörren men den flyttades hela tiden – förstod ingenting. Satt på en buss och pratade med två kvinnor. Tittade ut genom fönstret och tydligen åkte vi runt i ett snöigt och kallt Västerås. Vart i Västerås vet jag inte. I huvudet spelades musiken – opera. Den värsta och mest dramatiska biten ur filmen ”Black Swan”. När jag sprang kom det, från ingenstans, knack, knack, knack. En röst fick mig att flyga upp från kudden. Mamma. Hon undrade om jag levde och sa att klockan närmade sig tolv. Tolv? Tolv på dagen? Tolv på natten? Vänta nu… Har jag sovit till tolv?? Fortfarande hysterisk opera i huvudet som känns totalinflammerat. Mitt stackars hjärta jobbade snabbt och kroppens alla celler var uppe i spinn, som tomtens verkstad dagarna innan julafton. Skynda skynda skynda. ”Ja, okej, jag kommer upp.”
Över tolv timmars sömn och ändå känns det som om min stackars hjärna blivit överkörd. Nermejad av en långtradare, eller två. Inflammerat, irriterat och svullet. Aj. Som en hemsk förkylning, fast i huvudet. Ser framför mig hur mina öron får gigantiska hundögon och ber mig om nåd. Som vanligt säger att jag inte kan göra något. ”Jag gör allt jag kan…”, men vet att det inte räcker. Ljuden blir som explosioner i öronen och jag vet knappt vart jag ska ta vägen. Tystnad får det också att explodera så inget jag gör blir bra.
Det tog ett tag innan jag fattade vad som var dröm och vad som var verklighet. Värken hörde tyvärr inte till den dåliga bussdrömmen, men ja jag är kvar i Djurmo. Skönt, ett frågetecken mindre. Jag vet i alla fall var jag är, men kan någon stänga av den förjävliga musiken i mina öron? Lalalalalalaaa, laa laa laaa la la laa laaaaa…… Gaaaah, hysteriskt.
Vilken kaosmorgon men vilken toppendag. Mitt i förvirringen dök min andra ängel upp. Ett efterlängtat besök som har fått mitt hjärta att kännas enormt. Känns som det varit på lyxsemester och unnat sig allt det vet att det mår bra av. Den positiva energin som finns i mina celler nu är lycka och glädje i ren definition. Kan man säga så? Aja, tomäjto, tomato – don’t give a damn.
Idag fick jag mycket av det jag bett om och nu har den hysteriska operamusiken tystnat. Känner mig lite mer som en människa. Halva jag är fortfarande ute och irrar efter dörren ut ur förvirringen samtidigt som halva jag sitter lugn i solen och njuter. Det är bara kaos. Allt krockar och jag förstår ingenting. Fortfarande.
Det är kaos med alla tankar men en sak vet jag: jag är bortskämd. Vissa människor får en att bli så lycklig helt enkelt. De får en att må bra. En av dem heter Mezgin och hon är otrolig. Amazing. ♥
Emma
