Jag måste samla mig. Men usch…åh. Det går bra. Andas, det går bra. Samla dig, Emma, det läker.
Jag har ett hål i huvudet. Kommer jag svimma? Kräkas? Neeej, jävla nojja. Men jag skulle aldrig kunna bli läkare. Illamående lägger sig sakta medan jag försöker skjuta undan tankarna på att jag kanske vaknar med halva hjärnan på kudden. Hur ska jag kunna sova nu? Jävla ärr som inte alltid vill som jag vill. Varar sig och krånglar ibland, extremt sällan men som nu. Var…usch det är nog det äckligaste ordet jag vet. Jag ryser när orden formas i mina tankar. Det är en så konstig känsla, i huvudet, i huden på huvudet rättare sagt. Ömt just nu och det är precis som att det är öppet in dit. Jag ryser än en gång. Suturer som suttit och lämnat öppna små hål ungefär. Suturer som gjort att saker och ting inte fungerar i huden som det brukar. Hjärnan kan inte rinna ut, jag vet, men jag ska erkänna att ärren skrämmer mig något otroligt när de blir infekterade. Det är såna äckliga känslor. Självklart flyger ju tankarna iväg och tänker det värsta möjliga – hur vi människor fungerar alltså… Men det är klart oron kommer som ett besked på posten.
Huvudet måste mala på om någonting annat och få bort känslan i magen innan jag lägger mig, så jag kan sova lugnt. Ja, någorlunda lugnt i alla fall med tanke på allt annat som far runt i hjärnkontoret.
Godnatt. Snart.
Emma
