Men det var tungt att åka med en tjej skrikandes och gråtandes av magsmärta för att hon var tvungen att sitta upp. Flera gånger höll jag på att vända upp igen i väntan på taxin. Det gör så ont att se henne gråta och skrika om vartannat och inte kunna hjälpa.
Tillslut somnade hon i bilen och la sig hemma i soffan med vetekudde på magen. Och här är vi. Vi vet inte mycket mer.
De missade tom att ta blodstatus och eloktrolyter fastän läkaren lovade att lägga in det. (Han missade även lägga in katekolaminerna så det fick jag ringa och ordna med själv då vi redan hade samlat urin och jag inte ville stanna tre timmar till! :/)
Blodstatus ringde jag för att få svar på nu på kvällen, då visade det sig att sådant inte alls togs eller var ordinerat. Ok, kanske inte är livsavgörande men för mig och min oro kring återfall jävligt viktigt! Jag vill se om hb och trombocyter fortsätter dala eller om det var en tillfällig svacka!
Nu vet jag inte om jag ska be ASIH komma och sätta ny nål för de proverna under morgondagen (som nu ska vara inlagda) eller om jag ska bespara henne ett stick…?
Nu har jag mitt alldeles egna gosedjur som visst saknat mig och matstrejkat en del. Älskade Milou! Som ett djur får en att andas lite lugnare. ❤️????
