Tankarna dyker ju upp då och då, framförallt kvällstid. Men detta med änglarna och att få göra något för andra har gett mig lite space i hjärnans mörka vrår.
Varje symtom går ju att härleda till återfall. Och varje ny grej Meja klagar på tänker jag det värsta. Så svårt att hålla sig till ”normala fakta”.
Men när Meja fick frågan från psykologen idag om hon oroar sig för att få tillbaka grundsjukdomen nekade hon med bestämdhet! Hade det varit återfall hade hon mått mycket sämre!!! Kräkits och haft mycket ondare i magen! Så skönt att min oro inte spridit sig! Även om jag ibland känner mig osäker på om jag behandlar henne rätt, eller om jag ” daltar” för mycket så hon på något sätt blir sämre än hon egentligen är.
Nicke klarar av att avleda henne från hängighet och smärta med bus och lek på ett fantastiskt sätt som jag absolut inte kan. Men å andra sidan kommer hon och vilar i min famn när hon mår dåligt och vill vila. Vet inte om jag behöver ändra på mig. ibland (även fast jag vet att det inte är så) tänker jag att allt är mitt fel, att hon hade mått bra om jag fanns. Osv depptänk… Men Nicke ser henne oxå må skit och han tror oxå att ngt är fel även om han inte ser lika nattsvart på symtomen som jag
Efter dagens bup-besök kom vi fram till att göra en insats med psykiatriker för Meja och samtalsstöd för mig samtidigt som utredning pågår om det är onkologiskt eller neurologiskt. Det känns skönt att inte bara allt står still i alla fall, åtminstone någon försöker hjälpa till.
Men Meja känner sig 100 på att hon blir ledsen för att hon mår dåligt och har ont och inte tvärtom får ont för att hon känner sig nere. Så jag tror verkligen inte på ”utmattning/utbrändhet”.
Idag fick hon i alla fall så mycket energi av att få göra goda gärningar och orkade hela dagen! Själv somnade jag i bilen hem.