Fan va jobbigt det här är! Gång på gång upprepa hela Mejas sjukhistoria. 5 års sådan! Och sedan komma fram till sista halvåret. Som det känns som ingen riktigt tror på, ja eller snarare inte tar så allvarligt på. Att det räcker med lite psykologhjälp så blir allt bra. Hennes symtom tar de inte så allvarligt på utan skyller typ allt på ”trötthet” efter behandling, trots att ingen annan har det så här.
Jag vet inte. Jag orkar inte.
Neurologen på ALB visste inte ens vad ME/CFS var. Så det blir väl till att söka privat vård istället.
Eller är det jag som överdriver och överanalyserar allt? Man blir så jävla osäker på sig själv! Men jag känner ju Meja bäst! Och hon själv! När hon är dålig då är hon dålig! Fysiskt dålig! Det är inte hjärntrötthet. Åtminstone inte bara.
Nu har vi endokrin kvar nästa vecka och ett förhöjt sköldkörtelprov (TSH) så får se om de ser några samband trots att proverna har varit bra för det mesta…
Vi har fortfarande inte fått svar på Mibg heller.
Så vänta och se tiden an. Som vanligt. Men tiden den går! Och det känns som vi bara står och stampar.
