Hej! Igår var jag hos min duktiga läkare. Glad. Sedan brast det igen när jag kom hem. Grät och tänkte på att jag ofta saknat pappa i hela mitt liv under perioder när han suttit inne. Jag kommer sakna honom så innerligt mycket. Jag kan inte förstå att det är permanent. Lena sa idag att jag var hans allt. Han var mitt allt också fast vi hade våra ”ups and downs”. Oavsett hans brister kommer han alltid att vara älskad.
Jag kan inte sluta stirra på hans likbild. På måndag ska jag få ta avsked och pussa honom på pannan. Min älskade lilla pappa
Jag hade inte ätit något på hela dagen igår och så vi köpte pizza. Jag somnade till en kinesisk film och sov länge idag. Allt pappersarbete och uppstyrning kring pappas bortgång är nu klart. Bara pappas närmsta som min lillebror, Lena osv… Men det kommer att bli en minnesstund för hans vänner och offentligheten osv… Ni får veta det senare! Jag kommer inte att medverka på den. För vi närmsta kommer ha en privat ceremoni som jag inte kommer berätta om. Inga detaljer eller något överhuvudtaget den närmsta framtiden.
Ha en fin helg i den härliga solen. Tack för allt stöd. Kram / J
Ps. Som en vän skrev på Facebook får det inte bli fler livstrauman för mig nu. Jag kommer bli gråhårig i förtid annars.
Dock har jag tappat mycket hår den senaste tiden. Det kanske har att göra med detta? Mitt liv har varit i 200 km i timmen sedan jag var 8 år. Nu ska allt sakta ner och bli bra, friskt och starkt. Imorgon kommer Lena hit. Ska försöka dra ihop kläder till henne. Allt brann ju upp. Självfallet ska det bli skönt att få krama om henne.
Bild från Vietnam November 2015.
