Klockan 9 denna morgon åkte jag till Varberg för att hälsa på min väninna Annika Petzäll, vars son William Petzäll dog av en överdos i Annikas lägenhet i somras.
Det finns så mycket att skriva om detta då ett liv i missbruk är en smärtsam historia för den som lider av denna sjukdom och för de anhöriga som tvingas ”se på” utan att kunna rädda, ännu mer smärtsamt när man som förälder vet och har kunskap om att en viss hjälp finns att få, ens barn vill och ber om att få just den hjälpen men nekas den, gång på gång …
Förutom att behöva gå igenom sin sons död efter en historia av missbruk så har Annika själv sin egna kamp mot sin egna sjukdom som gör att hon inte kan leva det ”vanliga livet” som vi andra har.
Annika tvingas ofta ligga eller sitta lite lutande i sin säng eller i soffan. Hon orkar inte stora ansträngningar och även ett längre telefonsamtal kan göra att hennes kropp mår sämre dagen efter. Hon är idag sjukpensionär och något som fick mig att tänka till är hennes egna ord om att hon aldrig kan ta ledigt från sin sjukdom.
De flesta av oss jobbar för att kunna få vara lediga ibland men Annikas ledighet uteblir helt då kroppen har en daglig kamp för att klara sig själv. Tänk att aldrig få vila från denna kamp, tänk att aldrig få njuta av en promenad i skogen, att aldrig kunna göra något utan att tänka på att detta kanske innebär att du i en månad tvingas vara sängliggande i ett mörkt rum, tänk att du vet att alla andra i din omgivning gör det du inte kan göra och tänk på att förutom allt detta få gå igenom en förälders värsta dröm: att tvingas begrava sitt barn.
Att kunna behålla en livsglädje, det där ”glimten i ögat” över hur saker förhåller sig och kan förhålla sig, att välja att ibland se det roliga i det sorgliga, att känna glädje för andra gällande saker som man själv aldrig kan troligtvis göra eller uppleva är något som gör att Annika är en människa med en stort hjärta. Jag kan inte i ord beskriva den förundran jag känner för henne gällande detta.
När jag lämnade hennes lägenhet efter tre mysiga timmar så kände jag att hon hade givit mer än tagit trots att det skulle ha varit helt tvärtom.
Hur klarar hon att inte känna den känslan av avund som förstör så många relationer?
Det är nog ett enkelt svar som förklarar: strong people lift other… Jag fick komplimanger, jag fick upplyftande ord om att fortsätta vara den fantastiska personen (enligt hennes ord =) jag är och detta bevisar en enkel sanning. Annika är stark trots sin kroppsliga sjukdom som gör henne svag.
Vi har pratat, skrattat om vårt synsätt på killar och livet och så har vi lovat varandra att snart träffas igen. Båda älskar samtal och det är många diverse olika ämnen som behandlas … Längtar till nästa gång, redan … och lova mig min vän att aldrig ge upp för vi har lovat varandra att dricka sherry när vi blir äldre och det löftet är det enda som gör att jag ”nästan” ser fram emot ålderdomen =)
Här med Stina, Williams hund som nu Annika tar hand om …
Nu är jag hemma igen och jag skall duscha, tvätta håret, städa och packa …
Kram så länge <3
