Ett starkt brev från en av mina läsare som blivit nersparkad av sin chef! 

(Nyköpings kommun och Socialpsykiatrins Boendestöd)  Så här tar det hand om de anställda.

Drömmen om att få ge hjälpen som jag önskade kanske inte längre finns.
Jag är numera mamma till en fantastisk 3 årig liten kille och funnit mannen i mitt liv.
Men innan de var inte allting perfekt. I mitt tonårsliv hade jag de kämpigt, med ångest, depression och en enorm frustration på livet utan att förstå vad som var fel.

Jag fick vid 19 års ålder min adhd diagnos.
Jag fick hjälp, ögonen öppnades, jag kom på vad jag skulle göra med mitt liv. Jag skulle ge andra, de jag själv önskat.
Jag skulle bli personen som vågade stå upp och kämpa för personer med psykiska funktionsnedsättningar.

Jag började plugga till undersköterska med inriktning på psykiatri och med rätt medicinering visade det sig att jag verkligen kunde, ett riktigt läshuvud!

Med Strålande betyg väntade arbetet på mig.
Jag började inom socialpsykiatrin som elev och blev helt till mig, jag var hemma. Där skulle jag växa och få utvecklas.

Tillsammans med en fantastisk grupp som tog emot mig med öppna armar. Aldrig har jag känt mej så välkommen och uppskattad.
Så som mina kollegor alltid stått bakom mig är jag evigt tacksam!

Jag älskar mitt jobb, mina kollegor och brinner för mina klienter.
Men nu är de antagligen slut efter snart 2.5 år tillsammans.

4/2 så berättar jag inför min arbetsgrupp och min chef att jag har diagnosen ADHD.
– detta för att skapa en förståelse för min chef, som gått på mig personligen med angrepp mot mig som person, då han upplever och har observerat att jag flackar med blicken, har som en mur runt omkring mig, taggig, högljudd på våran möten, svårigheter att sitta still och häftigt humör. Detta har sårat mig enormt fruktansvärt och jag har lämnat möten med honom gråtandes.

Ändå har han tidigare sagt till mig att han vill ha mig kvar i verksamheten, samt öppet sagt till mina kollegor att han vill anställa mig, men väntar på HR.
Även när jag själv har samtalat med HR ………. i detta fallet., Så säger HR att de inte är några problem att fortsätta mig låta gå vidare på tjänsten jag har i boendestöd , då det är så mycket vakanta tjänster, sjukskrivningar, mamma ledighet etc.
Samt att denna tjänst som jag har ersatt , är fortsatt ledig .
Då ordinarie personal ännu inte är tillbaks och inte heller har planer att komma tillbaka, vilket ordinarie personal även talat om för enhetschefen.
Dessutom förlänger han andra timvik utan utbildning som inte har företrädesrätt . Vilket jag har . (Framför mig och resten av arbetsgruppen.)
Men den tidigare företrädesrätt jag gett anspråk på och lämnat in skriftligt och överlämnat på forsgränd 12, konstigt nog är försvunnen.
– De känns mycket oroväckande att så viktigt papper försvinner.

Den 5/2 13.30 får jag ett telefonsamtal från min chef på min lediga dag.
Jag får inte längre vara kvar i hans verksamheter, då han inte vet vart han har mig och mitt humör är för honom ett problem. Men han påtalar även vidare att det jobb jag gjort är bra och det finns varken klagomål eller synpunkter.
Den tillsvidareanställning som jag och arbetsgruppen fått till oss ska komma och varit några få dagar ifrån försvann.
Det var mitt uppsägning samtal, som varade hela 2 min 1 sekund.
En uppsägning kan inte ske över telefon och absolut inte med de skäl han uppger , att han inte vet vart han har mig samt att jag har humör, hur kopplas detta till mitt arbete , då han ändå menar på att jag gör ett bra jobb.
Sen är de bara allmänt osmakligt att man går på lönesamtal den 29/1 och enhetschefen nämner ingenting om att jag ska varslas eller tankar om det. Tvärtom talar man om boendestöd utveckling och vilka ansvarsområden undertecknad även har. A…. har nyligen utsett mig som inköpsansvarig, vilket känns olustigt om jag ändå skulle sluta?
Hänvisar även till A…. mejl som han skickat till mig den 10 dec, underlag finns. men citerar:
”
Hej =) Tack för ditt mejl.
Jag kommer ABSOLUT inte avsäga dig från att jobba på timmar (timvik) hos mig.
Tvärtom, vet att du är en stark och glad härlig tjej som brinner för det du gör!!
Jag är mån om min personal och bedömer dig som en jätteduktig och omtyckt medarbetare. Klart du ska få jobba hos mig och på Petras verksamheter.
Hoppas med detta mejl nu du inte behöver bekymra dig. Ta hand om dig nu.

A… …….Enhetschef
Social Omsorg”

Uitfrån mejlet att läsa så kan man konstatera tre saker:
1. A… har ingen aning om vad hans arbetstagare går under för anställning, i mitt fall så är det månadsanställning.
2. Jag är inte längre välkommen som timvikarie ens, vilket jag tydligen var då iafl.
3. Innan mitt utlåtande om min diagnos så verkade han veta ganska tydligt vart han hade mig?

Dessutom vore de bra om man såg över rutinerna kring hur ett lönesamtal ska funka, då A…  har tydliga brister i sina lönesamtal. Har ni tankar kring de, kan ni ju be honom om underlag och anteckningar från lönesamtalen från samtliga arbetstagare, inkl mig själv.
Likadant tror jag de är bra att förtydliga att även månadsanställda har rätt till medarbetarsamtal, vilket A…. först inte visste om.

Dessutom skulle jag vilja veta varför man låter outbildad personal tillsätta / ersätta vakanta rader när kommunen skriver på sin hemsida att man måste ha utbildning.

”Jag har ingen utbildning inom området, kan jag få jobb ändå?
– Nej, du måste ha utbildning för att få jobb.”

Detta stämmer ju inte eftersom kommunen väljer bort utbildad personal, vilket då även innebär att kommunen ljuger på sin egen hemsida!
Därför tycker jag att man ska se över hemsidan och uppdatera med den informationen som faktiskt gäller.
Eftersom kommunen och socialpsykiatrins enhetschef varslar /säger upp mig med utbildning , erfarenheten , kunskapen och allt som krävs för att kunna jobba där.
Kommunen talar även ofta om kvalité, kvalitetssäkringar, kvalitetsgranskningar.
Är de kvalitet att ta bort kompetent personal?
– kan tycka lite som att ”vi tar bort sjuksyrran, undersköterskan kan väl börja sköta hennes jobb.” Men de skulle väl aldrig ske?

De är personalbrist på boendestöd, det har gjorts en lex sarah anmälan från oss, då boendestöd i nuläget är så kort om folk att vi inte kan utföra beviljad tid.
Behovet av personal finns, och om de nu finns så många övertaliga i kommunen, vart har dom varit under de senaste året och varför har då A… inte tagit sitt ansvar som chef och gjort något åt denna katastrofala arbetssituationen vi befunnit oss i?

Men tillbaka till de sorgliga och de som är den stora anledning till mitt mejl,

Nu i stället väntar 1 månad av att säga farväl till de människor jag stöttat, hejat på, sett växa, sett ramla men för att sedan resa sig igen.
De personer som jag har gråtit med men också fått skratta tillsammans med.

Tiden jag har tillsammans med alla människor jag mött har varit fantastisk, de är helt otroligt vad dessa år har gett mig, mina läppar ler när jag tänker på allt jag fått vara med om.

Men mitt hjärta gråter och är i tusen bitar, det här är inte rätt!
Hur kan de tillåtas att chefer får behandla sina anställda så här?
Det är inte rätt, att de är jag som ska behöva ta emot ilskan och sorgen när jag berättar för mina klienter att jag är uppsagd och inte finnas kvar vid deras sida.

Hur ska jag kunna trösta och möta deras ilska, när jag inte heller förstår beslutet och grunderna.
Men jag står där, möter dom, i alla deras känslor, tröstar, motiverar dom att se framåt, att de är inte p.ga dom jag slutar, att jag inte vill hellre annat än att få stanna kvar hos dom!

Jag står där, möter dom, fast jag går sönder inombords.
Jag önskar att enhetschefen A…. ………  kunde gå med mig, möta deras sorg, ilska och deras frågor till hans beslut – för de förtjänar dom.

Jag har nog aldrig någonsin känt mig så illa behandlad, diskriminerad och kränkt som nu.

Det roliga i allting är, att jag helt plötsligt inte är uppsagd? Att A…. sa fel….

Den 12/2 blev mitt möte av, det var jag , facket, HR J…. och A…..
J..  förtydligade min anställningsform och alla andra regler och paragrafer, vilket blev ganska tydligt att jag kommer erbjudas något annat i samband med detta upphörande.
A…. fortsätter med samma stil, de är inte mitt jobb de är fel på, de är ju mig.
Han är mycket orolig över mitt humör och anser en stor oro. Jag påtalar ännu en gång att mitt sätt att vara mot honom inte påverkat varken jobb eller klienter. Min flackande blick påverkar ju ingen. Men han hänvisar till beetendet.

Jag påtalar vilka ansvarsområden jag har samt att A…. nyligen tilldelat mig rollen som inköpsansvarig för ca 2 veckor sen, jag frågar honom då om han redan då hade tankar på att avsluta mig, men han svarar att han är orolig hur jag ska va i framtiden.
Jag påtalar då åter igen om att han faktiskt har avslutat mej dagen efter jag berättade om min funktionsnedsättning.
Men han menar på att han inte lägger värderingar i det privata? Men att han lyssnar och tar till sig vad jag säger.
Jag påtalar igen, att innan jag berättade om min adhd, så har de ju inte varit något problem vilket är konstigt. Då jag även hänvisar till hans mejl. Men A…. menar på att de alltid varit ett bekymmer med mitt kroppspråk, talsätt och ljudnivå.
Han påtalar även igen, att han tänker framåt, att de finns en oro i de här .
Jag frågasätter då om den uppkom i samband med att jag talade om ang min ADHD. Men de är inte hans utgångspunkt. Han menar på att han oberverat detta innan. Hans obervationer som faktiskt är tydliga symptom på min funktionsnedsättning. (Just därför som jag valde för att tala om min funktionsnedsättning, för att få en förståelse.)

Jag påtalar åter igen om att den 29/1 på vårat lönesamtal så talar han om boendestöd utveckling som jag ska vara med i.
– A…. menar på att jag får tro vad jag vill om honom, men han lägger inte värdering i min ADHD. Men de är mitt beetende som är hans stora oro och ett problem för honom.
Jag påtalar åter igen, att de inte har påverkat mitt jobb, någonsin, utan att de stör honom som person.
Jag frågar då A…..  om jag inte är välkommen tillbaka i socialpsykiatrin.
Som då svarar inte inom boendstöd iallafall, (där jag har min placering just nu.)
När jag då blir förkrossad, så säger jag, menar du för alltid?
A….  svarar kort, de är min upplevelse ja.

Han vill alltså utestänga mej från en specifik arbetsplats. Vilket facket påtalade att han ej får göra.
Men de A…..  själv vill är att stänga mig ute totalt och för alltid från verksamheten. – En arbetsplats, där jag aldrig någonsin haft klagomål eller synpunkter. Där mina kollegor ser mig som en stor tillgång, empatisk och proffesionell, även dom har skickat en mejl till A…., som grupp, där dom förtydligar att dom vill ha mig kvar. De vore en stor sorg för dom att förlora mig som medarbetare.

Man börjar sedan prata om annat och hr pratar om att de är ju inte ovanligt att folk får andra placeringar.
Jag påpekar då, att de är väldigt ovanligt att personer stängs av från en en hel verksamhet.
HR går då in och säger: Du hörde va chefen sa förut, han har gjort den bedömningen att du inte tillför verksamheten någonting, och att du därför inte har något där att göra.

När jag gråtandes får fram, ni ser ju hur personligt de är, så svarar HR, att de är min egen tolkning.

Aldrig har jag någonsin gråtit så mycket, så som jag har lagt min själ i mitt arbete och jobbat för klienterna, och får höra att jag inte tillför något längre.
MVH/ Caroline B

Att svacka med blicken är inget konstigt för oss med ADHD och att tala högt betyder inte att man skriker!!!  Detta mail fick mig så rasande och sårad och bevisen för diskriminering är så uppenbart!  Talar vi härkomst  religion kön sexuell läggning hudfärg då jävlar blir det liv, men talat vi om diagnoser då kan samhället sparka på oss öppet! 

Dela denna artikel
Hjälp till att sprida ordet