Glömmer aldrig orden från läraren! 

Mitt liv i skolan började bra med att jag älskade allt. Stoltheten att sy sin egna gymnastikpåse i ettan, till glädjen när jag knäckte koden för hur alfabetet hängde ihop. Gick i en liten skola ute på skärgården och redan i första klass frågade en tjej chans på mig, den frågan fick mig helt galen av rus och i form av wow vad är detta och jag sprang 10 varv runt skolan helt galen och hyper. 

Det gick för bra.

Från att jag började lärde mig allt snabbt och att jag drog ifrån alla i matten, så började mina hinder att komma, lärarna hindrade mig att arbeta på i min egen takt. På rasterna tvingades jag oftast att slåss mot någon äldre elev i skolan. Dom stog alla runt omkring mig i en ring, så jag inte kunde komma undan, alla hejade och njöt av att se mig slåss. Mitt val blev till att lyda order från dom äldre killarna i skolan.  Jag gjorde exakt som alla ville, nämligen  att slåss för deras glädje och hysteriska grupptryck. Ibland fortsatte vi i klassrummet och jag fick  som straff av läraren att sitta i skamvrån  helt ensam och bli uttittad av alla i klassen. 

Slagen och smärtan i kroppen, tvättades inte bort. 

Jag minns hur jag ständigt fick smaka av det stora killarnas krafter som liten, när dom brukade våld mot mig. Som liten var jag också väldigt liten och tunn, vilket utnyttjades av allt och alla. Inte ens på skolfotot fick jag vara fin utan att dom äldre skulle total förstöra mitt fin kammade hår. Med inre blödande tårar, kämpade jag mig fram i skjorta och slips för att bli fin på korten, så fick jag bita ihop och försöka fixa håret som jag kämpat med innan. Började redan som liten bry mig om mitt utseende och jag kallades fönbög m.m. Bara för att jag gillade att fixa till mig. Åren gick och tonåren närma sig. Första dagarna i 7e klass i den ny stor skolan började ett annat helvete, eftersom på den tiden fanns det något som kallades OBS klasser. Det gick inte mer än några dagar innan min skalle dränktes i en av skolans toaletter. Jag försökte smälta in och skrattade alltid, som om det vore OK för att dölja min smärta. Jag var kanske för snäll och för snygg, så att dom såkallade tuffa killarna kände en sorts konkurrens. Istället sökte jag och fick trygghet av tjejerna i skolan. 

Vart fan var alla lärare?  Den frågan har jag ställt till mig många gånger, men mobbningen började redan i små skolan och där valdes jag ut att hatas, för att sedan flyttas runt i olika klasser och på högstadiet platsade jag inte riktigt in någonstans. Jag för snäll för att klassas som OBS elev, jag tog skiten och bet ihop och det våldet jag fått utstå har gjort mig till den jag är idag. Cigarretten brände hål i nacken på mig och skola gjorde inte ett skit och gjorde inte ens en anmälan. Jag var väldigt rädd många dagar och jag hatade mobbningen av alla dess slag, som jag fick stå ut med både psykiskt som fysiskt. 

Gymnasiet kom och jag fick höra orden som satt spår.

Gick snabbt estetlinjen men valde efter ett par veckor att börja bygglinjen,  valde det för jag drömde om att starta eget som vuxen, men välkomnades av en lärare som älskade att gå hårt ut med nedtryckande ord och jag passade verkligen inte in i den lärarens ögon. Du är felknullad av dina mamma och pappa, fick jag uppkört  i ansiktetet öppet inför alla och jag fick skit för vad som än hände utan att  jag bad om det. Jag tappade känslan för skolan, men år två på gymnasiumet började en ny lärare som var bra och som tog över  vår klass. Klasskamraterna skar sönder mina skor  som jag hade sparat till, och en dag i ishallen på idrotten snodde mina egna klasskamrater min mobiltelefon och skolan anmälde inte ens stölden fast det var uppenbart vilka som var tjuvarna. 

Jag önskar att få göra om min barndom varje dag!  Men det fanns små saker jag stod upp för, trotts mobbningen och det var att stå upp för andra som blev trakasserade som tex eleverna i särklassen. Killarna i särklassen gav mig glädje och vi körde rullstolsrace i korridorerna med glädje och jag såg dom som vilka vanliga människor som helst  och att dom också har känslor.  Jag hatade när mobbarna gav sig på svagare och en dag small jag tillbaka mot en av mobbarna, så ena knogen gick av. Pappa skällde ut mig öppet på akuten inför alla som satt i väntrummet.  Jag stod bara upp för en stackars pojke som blev illa intryckt i en toalett som skrek av rädsla för sitt liv. 

Min räddningen av mobbningen i livet, har vart att jag alltid tänkt på att aldrig göra olagliga saker, samt att stå upp emot mobbning. Den grova misshandeln jag åkte på med knytnävar och sparkar oprovocerat av killen gånger tre större än mig gjorde mig starkare på sina sett, trots den trauma jag fick utstå. Under min uppväxt fanns inte nätet alls, men på den tiden skede mobbningen fysiskt och psykist, då fick kroppen känna av smärtan.  

Idag brukar jag tänka att det skulle vara kul att rada upp er alla som gjort mig illa i livet, skulle vilja rada upp er med tandskydd och huvudskydd sen ge er en rond var, för att låta er få känna endel av den smärtan jag genomlidit i livet.  Men tyvärr skulle ni inte klara 30 sekunder i ringen någon av er mot mig idag och faktiskt är ni inte värda den hämnden iaf, för ni är alla loosers som håller på med mobbning och karma brukar slå tillbaka på ett eller annat sett iaf. 

Jag är starkare än er idag! 

Ett inlägg skrivet i tanke om #miljonkampen mot mobbning

Foto Rebecca Zenker

Dela denna artikel
Hjälp till att sprida ordet