Jag är Grinchen på många sätt och vis. Har aldrig i mannaminne haft en trevlig, gemytlig jul. Visst har de börjat fint någon gång med morgonpaket, risgrynsgröt och en väldoftande julgran. Följt av middag med en släkt som ser snapsen som en lika viktig del som 5-åringen tycker julklapparna är. Någon timme där efter är Lars Noren julaftonen ett faktum. Det spelas spel, bråkas, far går upp och tjurar för att uppenbarligen är TP- svaren felaktiga för att det närliggande att svaret faktiskt är fel finns inte. Ett mindre syskon frågar efter varje paket ”Ahh vad är det nu jag har fått som jag inte har önskat mig?” när paketen sedan tar slut låser han in sig på toaletten skrikandes då inte rätt dataspel innfunnits i något av paketen. Skriker och gråter krampaktigt, kallar alla idioter och mindre vetande och ifrågasatte hur i helvete tänkte ni?

De andra dricker mer sprit och försöker medla då faster och man börjat bråka. Min faster har då cancer men han klarar inte av att hon får någon uppmärksamhet, utan det ska han ha(När hon låg på cellgifter skulle istället hon ta hand om honom för han hade 37, graders feber).

Far kommer ner och ger en present till en av sin systrar, då ej addresserad till mannen i fråga. Han blir då galet avundsjuk och känner sig utanför som ett litet barn och försvinner en lång stund och knåpar på ett brev. Kommer sedan tillbaks och ska hålla ett långt tal för min farmor i fråga och ge henne en ”personlig present”. Han lyfter upp henne till skyarna om hur underbar hon är och att hon verkligen förtjänar något fantastiskt, hon som ställer upp för alla i familjen i tid och otid. Då lämnar han över ett handskrivet presentkort- på en CYKELSADEL.

Efter det dyker kusinen upp som aldrig visar sig då hans drickande gått över svenssonalkolismen och där med är heltidsalkis och mer därtill. Stämningen blir ytterligare lite tryckt och blir inte bättre när han drar fram en sjuttis hemkört. Alla kollar med lite skeptiska ögon, förutom farbror som skrattar lite och dricker hemkörda groggar med honom.

Min dåvarande pojkvän kommer förbi och min far börjar ifrågasätta honom och skälla ut honom då vi hade haft ett uppehåll en tid innan. Mina fastrar och min mor försöker få honom att lugna sig, tillslut gör han det och ska istället sitta och dricka mer sprit med honom.

Kusinens kille flirtar med mig och jag har åldern knappt lovlig och försöker få mig att dricka sprit så fort föräldrarna inte är närvarande. Resterande i sällskapet försöker också få i mig sprit så fort de inte är närvaranade. Jag tackar nej trevligt och går ut och smygröker istället tittar upp på den stjärnklara himeln och tänker ”ja då är det jul igen”…

10 år senare är far på behandlingshem, föräldrarna skilda, ena faster skild från sin narcisstiska man- gift med en ny, minsta brordern har det blivit folk av, alkiskusinen detsamma, kusinerna har nya familjer de istället firar med, alla är fortfarande svenssonalkade men firar ej jul ihop och jag ser än idag inte charmen i jul. Jul har alltid varit synonymt med en dimma av sprit för mig och det är det tyvärr för jävligt många.

Men det är och har trots allt varit tragikomiskt, framförallt när man ser det utifrån efter. Det bästa är att skratta åt hur saker och ting ter sig ibland och samtidigt ens försvar. Ska nog börja knåpa på ett teatermanus på det här..

Men trots det har Grinchen idag köpt pepparkaksfomar med tillbehör och ska ha adventsbak ikväll och glögg på det. För det är väl så det var, jul är väl alkoholens högtid?

Glad första advent!