Som vi säger till kompisar ofta,

”Du är aldrig ensam” och som kompis är det så lätt att säga vad kompisen skall tänka eller tycka men när man själv behöver råd är man som ett frågetecken och upp och ner på det hela. Min ångest jobbar jag med varje dag och nu spricker den och drar i mina tankar. Hjälper mitt hjärta att slå hundra extra slag i minuten och jag blir helt kallsvettig och det är då jag inser att jag kommer dö. Blev jag bara 26 år gammal.. Sätter mig och tar handen över hjärtat och tänker på allt jag missat i livet, efter någon minut av att andas ut och in i raket fart inser jag att jag bara fått en panik ångest. Men just i dom sekunderna tror man att man skall dö och man vill att hela världen skall stanna upp och fråga mig hur jag mår? Varför har alla andra så perfekta och lyckliga liv och så kommer jag som alltid skött mig inom jobb och gjort massa saker som gör folk avensjuka på mig och min bakgrund. Men endå vill jag pressa mig högre och längre för jag ger mig inte.. Undra om jag någonsin kommer ge mig eller bli nöjd med mig själv och hur mitt liv kommet att se ut. 

Just nu behöver jag en klapp på axel och en i ansiktet.

Eran Angel

– det är okej att gråta.