Mitt allra viktigaste projekt är mina barn. Det varierar över tid vem av dem som behöver mest stöd och engagemang, men det är alltid någon som befinner sig i en situation som kräver en hel del energi av mig. Jag har alltid trott att det ska komma en dag, när jag som förälder kan ägna mig helt och hållet åt mig själv, mina planer och mina drömmar. Men jag börjar tvivla.

Mitt mål är att de ska bli självgående och självförsörjande allihop. Sanna och Petter är 24 respektive 21 år, men de har bara timjobb och därför måste jag hjälpa dem en del ekonomiskt. Det är jobbigt för oss alla. Det är dyrt för mig och skapar ett beroende för dem. Och det är aldrig bra med beroenden. Inte mellan föräldrar och vuxna barn.

Josefin och Fideli går på högstadiet med allt vad det innebär. Dagens samhälle kräver mycket och alla barn passar inte in i en stökig skolmiljö och det hårda klimat som råder. Mina tjejer tycker att det är jobbigt med kompisrelationer och avskyr skolan. Det funkar periodvis och bland inte alls. Det är en daglig kamp, både för dem och för mig.

Jag vill inte hänga ut dem för mycket och därför är jag ganska sparsam kring vad som pågår kring mina döttrar. Men de dagar som det påverkar mig särskilt mycket, så kan det komma ett och annat frustrerat inlägg. Andra dagar pågår det i bakgrunden och vid sidan av allt annat jag ägnar mig åt.