Maj 2014

Ironin i det hela var väl möjligen att Katja och Angelica, inte långt innan detta, hade haft ett Joint Venture i att få bort Agda, en medelålders dam med lika medelålders häst, från stallet. Exakt varför begrep jag aldrig eftersom Agda , hästen och hennes man, ja alltså Agdas man – inte hästens, höll sig på sitt hörn och skötte sig själva. I alla fall till dess Angelica på ett mycket fult sätt hade försökt lura Agda i hästaffärer.

Deras sätt att hantera ”Agdafrågan” hade bland annat inkluderat, i alla fall planen, att gömma saker som skulle påstås ”stulna från sadelkammaren”, och i Agdas bil. Förvisso småsaker som broddar, bett och annat, men dock. Agda utpekades även som ”psykopat”, iofs sådär totalt ogrundat amatörmässigt så att ett genomsnittligt facebooktest skulle framstå som värt ett Nobelpris, och ”psykopat-tricket” skulle ju senare visa sig vara en av favoritnödlösningarna när nått gick henne emot och hon var på väg tappa kontrollen totalt. Den drabbade senare även mig själv.

Hur som helst, Agdafrågan var avklarad, och som ett JV ”Joint Venture” just gör gällande, inte ett partnerskap, utan en tidsbegränsad pakt för att minimera risker, ta del av varandras styrkor. Högst upp på Katjas agenda stod nu ”få bort Angelica och hennes 5 hästar från stallet”. Jag kände en liten doft av filosofin ”fred på jorden och död åt mina fiender – i den ordningen”, men åter igen. Min lojalitet låg hos Katja.

Katja var väldigt tydlig i det hon sa om att hon ville ha bort Angelica från stallet. Inte bara i sms och telefon, utan i princip så fort vi sågs. Det enda som ockuperade hennes huvud var mer eller mindre att hon misskrediterade Angelica för så gott som alla Angelicas befattningar mellan väninna, hästägare, till företagsledare och till varje pris ville ha bort henne från stallet. Inte minst behövde Katja boxarna för fler hästar på inridning nu när hennes verksamhet var på uppåtgående.

Det handlade om det hon sagt tidigare – hon ville det skulle vara slut på att “dom skulle få förstöra för oss”, det handlade om att hon avskydde Angelica, och som hon uttryckte det var oerhört glad över beslutet att köra hästar på heltid och slippa sitt extrajobb hos Angelica och hennes man Walter.

Problematiken var väl att Angelica hade en handfull hästar/boxplatser, vilket i sin tur betydde inkomster för gården. Detta att ställas mot Katjas ord om vad som inte fungerade rent logistiskt, eller mellan Angelica och övriga stalltjejer, där två redan kände sig utnyttjade, lurade, överkörda och i allmänhet synnerligen illa behandlade.

Sanna, och “Päron”, som hon kallades, två av tjejerna i stallet, hade fått uppdraget att sköta Angelicas hästar nu efter att Katjas och Angelicas relation hade havererat och Katja inte längre skötte Angelicas hästar som hon gjort under 2013 och som varit en del av hennes inkomstkällor. Det  här bytet av skötare, där väl Angelica snarare ansåg att alla anställda var hennes undersåtar och uppförde sig därefter, slutade ganska omgående med att Angelica hade skällt ut två kompetenta hästtjejer efter noter, helt grundlöst, så att dom mer eller mindre grät i stallets fikarum. Vissa andra i stallet hade tyckt det varit fördjävligt, men hade inte vågat sätta ner foten eller ens säga någonting. Angelicas smala lycka i sammanhanget var nog att jag inte var där. Då hade jag satt ner foten, så till och med hon hade förstått.

Katja bad mig om hjälp i att få gårdsägarna köpa att det nog var fler hästar på ingång för henne ”om bara boxplatserna blev lediga”, att verksamheten hade potential att utökas på sikt och att det var för allas bästa att Angelica skulle flytta. Om det var 100% sant att det var fler hästar på ingång hade jag inte en aning om eftersom Katja som vanligt uttryckte sig tämligen ospecifikt, men det rådde inget tvivel om att det var hennes förhoppning och jag förstod mellan raderna vad hon sa, hur hon tänkte och min lojalitet mot Katja har nog ingen någonsin ifrågasatt. Så absolut – visst ville jag hjälpa henne och ställa upp för henne. Igen. Vid det här tillfället hade jag ju ännu inte sett hur hon, bakom min rygg, besvarade min hjälp, lojlalitet och körlek.

Problemet verkade lösa sig själv mer eller mindre eftersom Angelica vantrivdes och uppenbarligen ansåg jag var idiot, bland annat efter incidenten med stallregler där jag fick gå Katjas ärenden.

Att Angelica sökte stallplatser kom till min kännedom via Katja, som i sin tur fått reda på det genom att en potentiell ny gård för Angelica hade “efterfrågat referens”. För detta hade dom såklart ringt till Katja som var stallchef i Angelicas nuvarande stall.

När jag mötte henne vid skrittmaskinen efter att ha fått hennes sms, såg jag hennes leende lång väg. Hon småskuttade nästan i glädjerus och gav mig en kram samtidigt som hon sa ” – Angelica söker stallplatser! Fan – jag sa dom _verkligen_ skulle akta sig för henne! Hon kommer få sjukt svårt få stallplatser med dom referenser jag ger henne och dom frågar ju mig eftersom jag är stallchef här där hon stått.”

Katjas glädje över att Angelica uppenbart börjat söka sig bort, eller om det primärt var skadeglädje över att kunna dissa henne och sätta käppar i hjulet för henne, gjorde att jag inte ställde den lilla sarkastiska frågan “och hur hade du tänkt dig hon ska komma härifrån om du ger henne dåliga referenser?”.