September 2012

Katja hade verkligen inte tekniken på sin sida när hon försökte ljuga för mig. Trots hur hon lyckats snärja in sig i rena klanterier redan vid det hon försökt kalla en ”tjejkväll” hade hon fortfarande inte till fullo begripit hur hon skulle hantera sin telefon.

Klockan var 1:31 på natten. Hennes meddelande löd kort och gott “hemma!”. Hon hade tillbringat kvällen ute på krogen med sina kompisar. Vad hon redan glömt var geotag. Klickade man på pilen syntes det tydligt att meddelandet var skickat från ganska precis mitten på Avenyn. Något jag upptäckte två minuter senare: 1:33.

Jag ringde upp henne och fick inget svar. Man behövde inte vara geni för att räkna ut det troligen handlade om att hon antingen var upptagen, eller hade räknat ut att  bakgrundsljuden eventuellt skulle kunnat innebära en viss generande effekt. Det tog 24 missade samtal och 1 timme innan hon slutligen svarade. Åtföljande konversation var ännu en i raden av att fråga, inte för att jag ville veta eftersom jag redan visste, utan se hur långt hon skulle låta det gå…

– Vad gör du?
– Ska lägga mig nu.
– Hur kom du hem?
– Taxi
– Vad kostade den?

Frågan blev följd av en alldeles för lång paus, och i den hördes ljud som uppenbart inte hörde hemma i att just “Vara hemma” utan snarare “Åka bil”. Det som nyss varit en fnittrig tonåring blev plötsligt  en aggressiv människa med alla taggarna utåt. Fullständigt omöjlig att kommunicera med.

– Minns inte
– Du minns inte vad taxin kostade?
– Nä
– Men på ett ungefär? 100? 200? 500? 800?
– Varför håller du på sådär? fräste hon irriterat…
– Jag bara undrar vad taxin kostade… Kan du ha vänligheten inte sabba MER utan säga som det ÄR?
– Ja jag sitter i taxin nu…
– Varför skrev du för 1 timme sen att du var hemma då?
– Jag menade jag var på väg hem!
– Det var inte vad du skrev…
– Nä men ursäkta om jag skrev fel. Jag menade att jag skulle åka hem…
– Varför ljuger du för mig?

Hon slängde på luren. Jag ställde frågan igen i sms.

– VARFÖR I HELVETE LJUGER DU FÖR MIG?!

Efter 15 minuter kom bilder på hennes bil, och åtföljande – Titta jag är hemma. Ännu en gång visade taggarna när dom var tagna och var, och så långt stämde det.

Det hela var fullständigt obegripligt. Det fanns ingen anledning för henne att ljuga. Hon hade inte sagt hon skulle vara hemma en viss tid, och jag hade absolut inte krävt det. Enda jag ville var att hon skulle höra av sig när hon kommit hem så jag visste hon var hemma, själv, och säkert. De åtföljande telefonsamtalen, blandat med sms, totalhavererade verkligen. Av någon anledning valde hon att gå i total klinch gällande anklagelsen om lögn, som med var ett konstaterande, än att lägga korten på bortet direkt. I bråket om varför hon ljugit inträffade ett par synnerligen märkliga saker. I några av hennes sms dök plötsligt hennes hjärtproblem upp igen, nu för andra gången; Hon kunde inte bråka mer, orkade inte, hennes puls rusade, hjärtat slog dubbelslag, hon fick andnöd. Hon var förmodligen tvungen uppsöka läkare eller ringa ambulans. Jag erbjöd mig ringa samtalet åt henne, men det ville hon inte. Jag frågade om hon var ok och hon skulle gå ut och ta lite luft sa hon.

Efter ett tag kom ännu fler sms och nu med ett helt annat budskap; Hon var värdelös, skulle slänga bort sin telefon eftersom ingen ändå brydde sig om henne. Det var lika bra hon tog livet av sig eftersom allt hon gjorde ändå blev fel. Hon hade absolut inte menat att ljuga det bara hade blivit ett missförstånd. Hon förtjänade inte att finnas eftersom jag ändå bara var arg på henne hela tiden. Ingen älskade henne. Allra minst jag. Enda hon var värd var att dö. Hon avslutade med ett “hej då”.

Jag ringde upp henne. och försökte förklara att det var en stor skillnad på att bli förbannad på en uppenbar lögn, och på att inte älska henne. Det var som att prata med en 9 åring. Hon grät, snörvlade, bad om ursäkt för allt hon gjort fel och haft sönder. Vi pratade länge och väl. Så småningom var allt som vanligt igen. Den där Katja jag så ofta pratat med: glad, mjuk kärleksfull, fnittrig, klok, nära. Vi pratade i flera timmar. Hon försökrade att absolut inget konstigt hade hänt ute på krogen. Hon hade bara tänkt fel när hon skickade sitt sms med “hemma!”. Jag valde att tro henne. Igen

Lögnerna, bråket, hjärtproblemet och allt annat var som bortblåst. Hon började till och med prata lite småsnusk och berättade efter en liten paus vad hon höll på med.

– Det förstod jag, sa jag.
– Klar. Nu måste jag sova, sa hon mjukt och fnittrigt.

Vi sa godnatt. Det åtföljdes av ett jag älskar dig / jag älskar dig mer/ jag älskar dig mest / jag älskar dig mer än mest som är mer. Jag avslutade med “Jag älskar dig stjärnstopp”, som uppenbart inte fanns som Göteborgsuttryck, så jag försökte förklara konceptet. Vi fnittrade vidare en bra stund till. Sen la vi slutligen på. 1 minut efteråt skickade hon en väldigt intim bild och jag svarade – Vackraste jag sett <3 .

Hon var i alla fall hemma i sin säng. Uppenbarligen ensam. Vi hade passerat ett par olika faser under natten. På nåt märkligt sätt var det som om jag samma kväll försökt kommunicera med 4 olika personer:

• en full trotsig tonåring som ville undanhålla någonting
• någon som aggressivt skyddade tonåringen
• en förtvivlad liten flicka
• den Katja jag älskade över allt och som jag pratat med nästan dygnet runt i långa perioder under ett års tid.

Jag begrep verkligen ingenting.