Juni 2015
Tankarna om det Katja i förbifarten så nonchalant berättat om tidigare aborter när hon såg vår som förgiven, och även saker som eventuellt kunde ha lagt grunden för jag förstod var mönster som upprepades inom vårt eget sexliv, fyllde mitt huvud. Jag började en resa för att försöka få reda på vad som var sant och inte, och kanske varför och hur hon blivit såhär. Kanske få förklaringar. Kanske få svar. Bara få en enda vettig ledtråd på varför den kvinna jag älskade och avgudade över allt, på grund av några enstaka små misstag valde att totaldemolera allas vår tillvaro istället för att lägga korten på bordet och be om den förlåtelse jag tveklöst hade givit henne.
När min resa kom till Ljung, Herrljunga, fick jag plötsligt napp. Nuvarande hyresgäst i huset hade flyttat in så det stämde med Katjas dåtida pilkastning över västsidan och mellansverige, och hyresgästen skickade mig vidare till hyresvärden som i sin tur lyckades hitta namnet på familjen som hyrt bostaden för några år sedan:
Adrienne och Stellan. Paret Katja jobbade hos, bodde hos. Där hon råkat bli gravid med mannen i paret.
Jag hittade Stellan, som enligt uppgifter på internet uppenbarligen var inom hästbranchen, och jag hittade så småningom Adrienne som numera var hans fd fru. Det visade sig att vi hade gemensamma bekanta. Märkligt nog någon som iprincip bor granne med mig, och någon som jag känt och jobbat med i nästan 30 år. Det är där och då jag får lite kalla kårar över hur nära inpå näsan jag haft en del svar så lång tid, eller snarare under hela relationen med Katja. Min vän och Adrienne visade sig har umgåtts en hel del, även här nästgårds, och jag hade vid något tillfälle när jag och Katja varit omkring och åkt, varit på väg att stanna till hos honom på en fika. Tillsammans med Katja. Jag ville ju hon skulle få träffa mina vänner.
Tänk om Adrienne suttit där, och jag kommit in med Katja?
Efter att ha försökt få tag på Adrienne ett tag ringde hon plötsligt upp en sen kväll. Det blev ett initialt förvirrat samtal. Jag berättade kort om vägen till henne, vem jag var, vad jag letade efter, och varför. Mitt liv, min pågående bok om mina senaste 3.5 år. Det är när jag säger Katjas namn som det blir alldeles tyst en liten stund innan Adrienne utbrister:
– Oh ja, Katja, henne glömmer jag aldrig! Hon bodde och jobbade här 1 år innan jag kom på henne med att ligga med min man på soffan! Jag vet en massa om henne. Hur mycket som helst.
Vi pratar i timmar, och eftersom Adrienne trots allt blir lite tagen på sängen av att plötsligt få namnet aktualliserat helt oförhappandes efter alla år så återknyter hon även senare under kvällen när den värsta chocken lagt sig. Det blir en lång berättelse och det har hunnit ljusna ute innan vi avslutar. Jag sätter mig på verandan. Cognac, cigg, och bara andas. Jag känner mig som en sork som tittar ut ur sitt hål i första vårsolen, bara för att få en spark i ansiktet. Det Katja fåordigt nämnt tidigare, kontra vad Adrienne just berättat, vore som att försöka beskriva andra världskriget i ordalag som att någon som blivit sur på McDonalds för att en levererade burgaren inte sett ut som på bilden. Hennes sammanfattande ord ”promiskuös och gränslös” ekar i huvudet.
Det har varit en berättelse om hur Katja flyttat till dom för att hon inte under några villkor kunde bo kvar ”hemma”. Enligt vad Katja då berättat för Adrienne hade hennes styvpappa Lars-Gunnar upprepat våldfört sig på, och misshandlat henne. Katjas berättelse om styvpappan innehöll såväl psykisk som fysisk misshandel och allehanda övergrepp. Hon mindes speciellt Katjas ord om hur hon fått en rejäl omgång stryk med en stekpanna. Adrienne hade någon gång kört Katja tillbaka till sitt “barndomshem” för att bland annat hämta saker, och mycket orolig väntat utanför medan Katja sprang in för att uträtta det som var tvunget göras.
Adrienne berättade vidare vad Katja sagt om sin mamma. Hur Katja berättat om hur dålig kontakt dom hade. Hur hon avskydde och föraktade mamman som hon kallade vek och konflikträdd. Avskydde mamman för att hon valt den här mannen, prioriterat honom före henne, fast mamman inte bara lär ha vetat vad som pågick i huset, utan tillät honom att våldföra sig. Inte bara på Katja, utan även på mamman själv. Enligt Katja var han tvivelsutan en psykopat.
Adriennes berättelse om Katjas år på gården kom att handla om hur Katja blivit välkomnad och omhändertagen av familjen där hon skulle jobba som hästskötare. Hur hon blev behandlad som en egen dotter på alla sätt och vis. Dessutom hade Katja blivit nästan som en syster, eller bästa kompis, med en av familjens egna döttrar. Dottern hade varit 10 år yngre än Katja, men som 21åring var den här 11åringen enligt berättelsen “den enda Katja hade”. Andriene vågade inte uttala sig om hennes man varit våldsam mot eller våldfört sig på Katja, men hon vågade inte säga det som ”osannolikt” eftersom han agerat så mot henne själv. Vid ett tillfälle hade mannen även försökt ta livet av sig. Adrienne hade i sista sekunden lyckats skära av repet så han istället ramlade till golvet. Inför en nyvaken, storögd, mycket tyst, spritt språngande naken och handlingsförlamad Katja.
Plötsligt hade Katja varit gravid. Vid tillfället för aborten visste inte Adrienne om graviditeten. Katjas ursäkt för frånvaro och en resa hade varit ”besök på en tandklinik”, och att det varit fråga om en abort hade framkom långt senare. Katja hade fått lift till “tandkliniken” av sin väninna, Janine Lundell, från Falköping, eller om det var Lerum. Berättelsen innehöll i förbifarten att vännen Janine hade skaffat sig en bröstförstoring och sedan legat med mannen i paret hon med.
Långt senare hade Adrienne kommit på Katja mitt i akten. Katja hade legat med hennes man på en soffa på andra våningen hemma hos dom när Adrienne kommit in i rummet. Hela relationen hade uppdagats och det hade slutat med tumult. Katja, och hennes saker hade blivit utslängda mitt i natten, och Katja själv hade halvnaken sprungit över till grannen och satt sig för att dricka sprit.
Det var det sista Adrienne såg av Katja. Katja hade lämnat Herrljunga bakom sig för gott och begav sig nu söderut mot Gällstad, Ulricehamn. Där skulle ”omständigheter” lägga grunden för dom tillfälligheter som gjorde att vi skulle komma att ses.
Plötsligt förstår jag så mycket mer. Dels att resan bara börjat, men framför allt om Katja. Tänk om Katja någonsin vågat prata med mig? Jag hade aldrig klandrat, dömt, eller ifrågasatt. Bara lyssnat och gjort allt för att försöka förstå, och kanske fått en karta. Kunnat agerat på ett bra sätt gentemot den jag avgudade när hon ibland kanske uppträdde som lite vilsen.
Hennes tras som kanske föranlett hennes agerande, kändes plötsligt så mycket värre än det hon utsatt mig för genom sitt agerande, och sett i paritet till att hur hon trasat sönder allt fått mig tappa livslusten – nu led jag inte bara själv, utan även för och med henne.
Jag funderade på hur annorlunda allt varit om Katja bara vågat prata med mig. Kanske hade jag kunnat få en karta som hjälp mig att agera mer rätt i dom stunder som hon uppträtt som lite vilsen. Visa henne förståelse, ge henne förlåtelse – om än inte förutsättningslöst, kanske på ett helt annat sätt gällande gränser, eftersom hon trots allt inte verkade van vid gränser, eller kanske inte ens förstod dom?
social facilitering?
Jag funderade i termer av The Evaluation Apprehension Theory – ”social facilitering”. Vad händer när individen bränner alla broar och därigenom så småningom blir hänvisad socialt till cyniska, ointelligenta människor i lägre trashklientelet som bara tar emot individen i sin sfär på grund av sin sin egen smutsiga och sjuka agenda? Att det är utnyttjande, lågt stående och fula människor som tillåts belöna eller bestraffa individens beteenden. Bocken som trädgårdsmästare helt enkelt. Till exempel att sätta någon, en vilsen och trasig individ, i en situation där hon på fyllan tvingas gå med på att följa med på gruppsexklubb. ”Trots allt får hon ju fri bil”?
Personer som såg henne så diametralt olikt hur jag själv såg henne, och önskade hennes liv skulle vara.
<3
