Oktober 2014
Katja släpade dagligen runt massa säckar, hinkar, påsar, flaskor och annat runt stallet för att fodra 11 hästar.
– Vet du vad jag skulle vilja ha? sa hon en dag.
– Nä? Va?
– En fodervagn!
Vi kom att prata om en del fodervagnar som fanns och hur dom var utformade. Jag kikade i Nordpost-katalogen iprincip bara för att upptäcka jag inte var speciellt imponerade av konstruktionen som sådan eller dess funktionalitet. Dessutom låg priserna ganska högt 5-8000, och detta oftast utan fack eller lock.
Jag började luska lite i vad hon behövde släpa med sig, vilket antal och volym av hur många olika sorter. Det var några 100 liter havre, pellets, någon sorts linfrökaka, lite salt, och några flaskor, samt en hink med nåt blötlagt. Vagnen i fråga skulle ju dessutom vara lätt att dra, dvs ha rejäla hjul, vara stadig, tåla stallmiljö och gärna “vattenskyddad” om än inte vattentät. Jag bestämde mig att bygga den som ett turnecase, och efter att ha funderat på måtten beställde jag skivor, aluminiumprofiler, gångjärn, fina läderhandtag och lister från Holmberg Cases. Jag hade ju tidigare, med stor framgång, byggt många liknande åt mig själv. En gitarrgarderob, med plats för 6 gitarrer, som man bara rullade in till scenkant, stället upp, så var det klart att plocka den gitarr man ville ha, och dessutom kunde man öppna ett barskåp med levande ljus, samt en flaska JD och två glad inskuret i skumgummi.
Fundera ut formgivningen var det kluriga. Till exempel inte glömma luta botten så havren “rann fram” i takt med att den tog slut. Med ritningen klar, och alla saker som behövdes beställda, tog det mig bara 2 dagar att genomföra själva byggnationen. Jag smög den till stallet, fyllde i hennes olika produkter för fodring och ställde vagnen på hennes plats. Jag blev ganska nöjd själv för en gångs skull. Den hade ett rimligt gediget och stabilt utförande, detaljer som kraftiga läderhandtag, rejäla hjul, och var fukttät/vattenskyddad, och dom olika facken var exakt rätt storlek för dom olika sakerna som skulle köras runt. Turneanpassade gångjärn, aluminiumlister/profiler, och den var nog mer eller mindre okrossbar. I vilket fall väldigt tålig.
Fodervagn bortskänkes till snygg hästtjej
Till min stora förvåning knackade det på dörren något senare. Katja hade bemödigat sig med att åka 500 meter från stallet och hem till mig. Hela hennes ansikte lyste, hon gav mig en stor spontan kram och sa “Tack – den är helt perfekt”. Bara hennes ansikte i sig var värt besväret. Hon var ännu mer änglalik än vanligt.
Hon kom att prata om vad den kostade, och givetvis underdrev jag kraftigt vad det gällde materialets kostnader för att inte ge henne dåligt samvete. Hon pratade om att hon inte hade pengar, ”skulle betala av”, och jag mumlade väl mest lite undflyende att ”det löser sig”.
Jag ska inte säga att jag “hade förväntat mig”, för det hade jag inte, baserat på erfarenhet av hennes agerande, men sett till hur pass med tacksamhet hon ändå visat genom att komma och i alla fall säga tack, så sårade det mig att hon inte kunde bemödiga sig med att ta en bild på den förbannade vagnen för att lägga upp på Instagram eller Facebook och skriva hon fått den, och av mig. Samtidigt förstod jag det var där skon klämde – som vanligt förnekade hon relationen, och pga att hon stängt in sig i ett hörn med alla lögner om relationen, ickerelationen, och om mig, gentemot många av sina bekanta, var det såklart inte så passadne att ”ha fått en fodervagn”. Det skulle nog ha väcktfrågor. Dessutom – ”visa att jag fanns” inför dom övriga killarna hon hade kontakt med, låg väl inte i hennes intresse, och inte minst hade hon ju sitt ”håll honom på avstånd-ansvar” gentemot häxan Angelica.
Vid ett tillfälle något senare sa jag att jag blivit minst sagt besviken, och någonting i stil med “Klart hon inte ens kunde stå för att jag byggde vagnen till henne”. Katja slängde ur sig ett “ta tillbaka den då”. Det var tydligare bättre för henne än att för en enda sekund stå för att vi levde som i en relation, och att hon fick en fodervagn av mig. Hellre skulle hon “tömma den och ställa ut så jag kunde ta den”. Jag kontrade med att “vaffan ska jag med den till – ställer du ut den kan jag lika gärna bara göra mos av hela skiten med lastaren”.
Det skulle dröja till Februari 2015, innan jag fick hennes “sanning” i ansiktet:
“Jag hade hotat med att krossa vagnen om hon inte betalade den”.
Jag tror jag sa nej nej nej NEJ 50 gånger under det samtalet. Men det kan lika gärna ha varit 150. När jag förklarade HUR det var – nogsamt, med korrekt historisk kontinuitet, uppträdde hon nonchalant, arrogant och likgiltigt. La ner luren med högtalaren på, prasslade med papper, gäspade, eller slängde ut sig “jaja allt är väl mitt fel”, och när jag förklarat klart så var det som om tiden stått stilla – hon höll fast vid sin “sanning” 100%.
“Jag hade hotat med att krossa vagnen om hon inte betalade den”.
Jag krävde aldrig, och hade aldrig tagit emot ett enda förbannade satans djävla öre för varken material eller arbete. Jag byggde den satans vagnen för att jag ville förenkla vardagen för någon jag älskade och trodde jag hade en relation med. Göra henne glad.
Juni 2015
När Katja plötsligt lämnade stallet bakom sig, på samma sätt som sin bostad. Blev även vagnen kvar. antar att hon inte ville ha några minnen efter mig. Tips om var man annonserar ut en ganska bra fodervagn, bortskänes till snygg och ärlig hästtjej, mottages tacksamt.
