Mitt uppehåll med bloggandet har varit en sann befrielse. Jag har under åren som gått skapat mig ett liv bortom det offentliga. Jag är idag nygift med ett underbart hem och trivs med mitt liv. En sak som jag har lärt mig är att det privata bör få förbli privat.
Ändå sitter jag nu här och bloggar igen. Det låter kanske motsägelsefullt men att dela med sig av bitar ur ens liv känns okej. Numera är jag lugn i mig själv. Jag vet vem jag är och vad som är viktigt i mitt liv. Jag känner mig trygg vad gäller mitt beslut om vad jag vill skriva om och vad jag inte alls vill skriva om.
Under åren som offentlig person har jag vant mig vid att människor ofta tror sig veta mer om mig och mitt eget liv än vad jag själv anses veta. Det är både sorgligt och ibland skrämmande. Egentligen kanske mest av allt skrattretande. Oavsett hur du väljer att se på det hela så stämmer det naturligtvis inte. Det finns få människor som kan säga att dom verkligen känner mig. Och dom människorna finns fortfarande i mitt liv, dom kom från olika delar av Sverige för att fira mitt bröllop. Det är vänner som känt mig under många år, som kan säga åt mig när jag väljer fel väg i livet men som är uppriktigt glada när jag väljer rätt.
Många frågar mig hur det gick till. När ögonblicket blev det. Det ögonblick som blev en vändpunkt. Som blev början av vägen som ledde fram till det liv jag har idag. Jag vet aldrig hur jag ska svara på det. För det är inte ett ögonblick, det är ett skeende. Många ögonblick som växer inuti dig själv, som blir till en insikt och en vilja. Som blir en startbana som du tar sats ifrån. För att orka våga flyga rakt in i det okända landskapet. Som kan bli riktigt bra. Men som kommer göra förbannat ont om du störtar. Men en del av den här insikten består av själva valet. För mig blev det en resa in i ett landskap som är underbart, ett liv som jag aldrig ens kunde drömma om.
En psykopats dotter, boken som jag skrev under nästan tio år. Jag har delat upp den boken i tre böcker. I samma stund som jag valde att göra så släppte skrivkrampen. Första utkastet till första boken börjar bli klar. Det återstår cirka tio kapitel. Jag skriver om hemlösheten. För ungefär sex år sedan tog min tid som uteliggare slut. Jag fick visserligen inget eget hem förrän 2013 men åren efter hemlösheten hade jag tak över huvudet. Idag kan jag fortfarande börja gråta när det slår mig att jag faktiskt kastar överbliven mat rakt ner i soporna. Att jag har ett eget hem i Bunkeflostrand. Jag har så mycket kläder att jag regelbundet måste rensa garderoben för att få plats. Jag har en underbar säng. Vackra möbler och nylagda golv och noga utvalda tapeter. Min kaffebryggare kostade tvåtusen kr. Jag saknar ingenting materiellt. Och jag har så mycket kärlek i mitt liv att jag inte längre behöver älta mitt förflutna. Mitt psykiska mående har jag lärt mig att både acceptera och hantera. Jag är lyckligt gift och har ett bekvämt liv som hemmafru. På dagarna tar jag hand om hemmet, vår hund och skriver. När jag behöver stöd så finns det underbara människor som stöttar.
Men alla som lever som hemlösa klarade det inte. Väldigt få människor får en andra chans. Jag fick en andra chans och det är jag oändligt tacksam över.
