Jag har fått mycket frågor angående min graviditet och först tänkte jag inte dela med mig om hur jag tänkte gå vidare i det, om jag tänkte genomföra abort eller ej och allt därtill. Det hade ni nog märkt efter några månader ändå, tänkte jag, och jag ville inte vara för personlig.
Men ett samtal med min mamma fick mig att ändra mig.
Jag vill börja med att tacka ER. För det otroliga stöd jag fått av tjejer som varit i samma situation, av tjejer som skrivit för att stötta mig och även av killar, som hört av sig och gett mig fina och positiva kommentarer, som sagt att jag är stark. Det behövde jag. Tack.
Och jag är stark. I mig själv, i mitt val, och i att jag delar med mig av det.
Men kommentarer och stöd från er var inte från början det huvudsakliga syftet med inlägget. Jag gick ut offentligt på bloggen framförallt för att vara ett stöd och kanske även en förebild för de tjejer och kvinnor som någon gång i livet kanske kommer befinna sig i samma situation, eller för de som varit där. För att sätta ord på något som många kanske funderat över. Och jag hoppas att jag på något plan lyckades. Det kändes också skönt att slippa hålla det en hemlighet, jag ville skriva ut det för det tog upp hela min vardag, var det ända jag tänkte på och jag behövde bara få ut mina tankar. Som jag skrev tidigare var jag mycket tveksam till att från början överhuvudtaget skriva ut det så personligt. Men nu tvekar jag inte en sekund. Ert stöd och era fina och stöttande kommentarer både privat och på bloggen har varit otroligt hjälpsamt för mig, en hjälp som jag inte räknat med och något som gjort det enklare för mig att ta mig igenom detta och fått mig att tveka ännu mindre på det faktum att jag skrev ut det på bloggen.
För VARFÖR ska det över huvud taget ifrågasättas? Personligen har jag inte fått någon kommentar som ifrågasatt att jag skrivit ut det offentligt. Ingen har kommenterat det till mig direkt. Men frågor som ”varför skrev hon ut det på bloggen” ”vill hon verkligen vara så personlig och offentlig” har jag från vänner och anhöriga fått höra att andra bekanta ifrågasatt och funderat över.
Kritiserar man det faktum att jag i inlägget skrev att jag tänke göra en abort är jag fullt öppen och lyssnar, för jag förstår att det kan vara svårt för många att acceptera, oavsett ålder eller situation. Ett liv är ett liv.
Eller det att jag inte helt säkert uttryckte att jag tänkte genomgå en abort, det faktum att jag i inlägget velar, som sjuttonåring, att jag överväger att kanske föda barnet. Jag förmodar att många är av det uppfattning att jag inte är redo för att ta hand om ett barn, och att det skulle va oansvarigt av mig att föda barnet. Den kritiken tar jag också emot. För dessa är funderingar som jag ständigt går och tänker på själv. Men de argument har inte kommit fram överhuvudtaget. Nej, det faktum att jag skrev ut offentligt och inte håller det privat är vad folk ifrågasätter.
Hade dessa ifrågasättningar handlat om hur jag mår i detta, och hur det kommer att påverka mig som person att folk i min skola är medvetna om min situation, att bekanta och folk jag inte känner vet och tycker saker, då hade kritiken också varit lättare att svälja. Honest concerns. Men att det ska ses som något alldeles för privat att skriva ut, något nästintill radikalt, det accepterar jag inte. För ska en graviditet i ung ålder, eller överhuvudtaget vara ett tabubelagt ämne? Oavsett om man är redo eller ej? Det är det finaste som skett mig, vetskapen att jag faktiskt kan och en dag kommer att bli mamma. Varför ska inte ni få veta det? Jag är stolt över det. Jag fick en möjlighet öppna mig och lätta på mina tankar och grubblanden, ja faktiskt lätta på mitt hjärta. Jag fick en kommentar om att jag satt ord på en persons känslor när hon själv var i samma situation och hon tackade mig för inlägget. Det faktumet är anledning nog för mig att gå ut offentligt. Om jag i allt det här lyckas hjälpa en del av er, eller fått er att känna igen er själva, är det återigen mer än tillräckligt för att dela med mig av mina erfarenheter och därmed inte hålla det personligt.
För äldre generationer kan det vara svårt att förstå, det här med att vara öppen och offentlig. Det är ju ändå en sak som anses som väldigt privat, en graviditet. Men se det inte så. Se att jag vågar gå ut och prata om det som något positiv som leder till att andra vågar prata om det. Det borde inte vara tabubelagt, och jag har svårt att förstå att själva offentligheten i sig ifrågasätts när det är innehållet som är det viktiga.
Och jag vill klargöra, som jag skrev innan, att jag själv inte mottagit NÅGON kommentar där personer ifrågasatt mitt val att gå ut offentligt. Men jag kan tänka mig att frågan dyker upp i huvudet, kanske till och med omedvetet. Varför håller hon det inte privat? Är det verkligen något alla ska ta del av och veta om? Den frågan finns nog i åtanke hos många. Här har ni mitt svar.
